Metallica: Some Kind of Monster

8

Det är så jävla obehagligt att bråka med vänner.

Åtminstone för en som mig, en av de två medlemmarna i Konflikträdda Klubben (KK).

Man har ett obehag i kroppen som säger en: ”Hörru. Det här är ändå viktigt. Du behöver stå på dig.”

Men ens med modersmjölken svalda mönster av att dölja alla känslor och tankar som kan bli obekväma för andra slungar fram handen och säger ”NEJ! STOPP!”.

Så det blir en krock där och orden som kommer ur strupen är skakiga. Ens inre sanning darrar sig fram över tungan.

Därför är det ju nästan elektriskt att se James Hetfield och Lars Ulrich, dessa gamla gamla vänner och kollegor som hållit ihop i 20 år, slänga skit i varandras ansikten. Eller ja, oftast uttrycker de sig ganska respektfullt och öppet, ett konstaterande i konflikten som ändå är sökande, vill ha ett svar.

Det är också en resa i James Hetfields inre, honom kommer vi allra närmast. Den föräldralöse alkoholisten som kanaliserat allt sitt mörker i spriten och musiken. Som kommer tillbaka från rehab och är mjuk AF.

Fint ju.

Och det säger mycket om Bruce Sinofskys och Joe Berlingers förmågor som dokumentärmakare. Det är fascinerande att de har en sådan transparens i dokumentären att de själva deltar, just för att diskutera om en dokumentär ens ska göras.

Yes. Very good.

”Metallica: Some Kind of Monster” är ett rätt drabbande tvärsnitt av framförallt två människor mitt i livet, mitt i psyket, mitt i komplexa relationer som växer och knakar.

Petter

8

Bredbent gitarronani med RAGE och DESPAIR i var och varannan growlande (?) mullermatta.

SIMPLE THE BEST!

Närå.

Hatar (väl) typ Metallicas musik – då. Please change genre, Hetfield.

Men ”Metallica: Some Kind of Monster”, som följer den dåvarande rocktrions arbete med plattan – håll i er – ”St. Anger” är fängslande och naken AF.

Det är verkligen att vara flugan på väggen.

Hetfield och kompani käkar flingor i studioköket, bråkar och försonas. Konflikter, rehab, jakt på ny medlem, krig med Napster
och egenintressen som krockar. Det är Ego mot Ego.

Allt övervakat av medlande sektpsykologen Phil Towle som försöker att limma ihop gänget igen och stärka lagandan efter minst sagt svajiga tider.

Hudnära, det är det.

Uppfriskande i en tid när välkammade, tillrättalagda och megatendetiösa ”dokumentärer” (”Liam Gallagher: As It Was” får stå som typexempel) manglas ut i en strid ström.

Skitbra DOKU.

Men för lång, ja?

Joakim