Mud

7

“Mud” är NÅGONSTANS en modern “Stand By Me”. Det är amerikanska lite smutsiga pojkar (lökringar och dammiga jeansknän) på branten till puberteten som kikar in en vuxenvärld av mörker de knappt anat. (Jag tänker på Springsteen-raden “If pa’s eyes were windows to a world so deadly and true / You couldn’t stop me from looking, but you kept me from crawlin’ through”.) Och pojkarna är ute i skogarna och bara, kollar runt. Ute på Arkansas floder också. Utforskar naturen, försöker greppa vad det är att vara MÄN. En av pojkarna, “Neckbone”, är till och med rätt lik River Phoenix (en mindre fager version).

Men, äh. jag tror inte liknelsen håller riktigt. Till en början kan man tro att det är en film om vänskap. Jag har inte riktigt tänkt ut vad annars det handlar om, men det är inte vänskap. Ellis, filmens huvudroll, och “Neckbone” har väl mest varandra i det lilla samhälle de är i. Det finns inte så mycket värme mellan dem. På det stora hela är det fascinerande magra relationer människor emellan, eller snarare en återhållsamhet i hur de talar med varandra. Alla i Ellis liv är så grå.

Så kommer Mud! Matthew McConaughey (googlade stavningen, yep)! Han spelar verkligen bra. Det finns monologer där han (karaktären) är förlorad i sina egna tankar för ett tag, McConaughey förmedlar det. Hans hemlöse karaktär är – om än oförskämt fräsch men what can you do det är Hollywood och det är MCCONAUGHEY – också skickligt gestaltad i kostym och smink, han har en rätt rejäl triangel av röd hud från sin enda skjorta (alltid McConaughey-uppknäppt) och en knarrig bränna i ansiktet. Fåror runt ögonen.

Det är ett bra manus också. Så spännande ibland. Och ibland är fotot nästan Malickskt, dröjer sig kvar vid en nacke medan solen strilar genom lövverk. Ni vet! Det är fint.

Petter

8

På 30-talet gav sig luttrade skjutjärnet Lubbe Nordström ut i landet för att skildra en nation i nedgång. Bristande hygien. Trångboddhet. Flugspillning och svält. Från Skåne till Norrbotten. Det som kom att kallas ”Lort-Sverige”.

I Jeff Nichols coming-of-age-drama ”Mud” är scenerna samma, men platsen en annan. I ett nersölat Arkansas målas det mörkt av klibbig skitfärg.

Vi möter Mud (Matthew McConaughey). En luguber figur med rymligt samvete som flytt undan rättsväsendet och bidar sin tid på en plutt-ö i Mississippi-floden. Mud är kärlekskrank, saknar sin ex-girlfriend och sitter vid stranden och pimplar firre i väntan på att en jolle (blown away by the storm!) ska trilla ner från ett kluster av trädkronor.

Busungarna Ellis (Tye Sheridan) och Neckbone (Jacob Lofland) stöter på Mud av en slump, de förbrödras och sluter en pakt.

Men hinner de andra före?

Nichols är duktig i sitt lågmälda gnuggande. Och Matthew är stark i rollen som den slanke, grisige lodisen som älskar sina bönor. Ådror som gummislangar och med ett bultande hjärta som vill fly på nytt. I monologerna, vid lägerelden, skiner han som allra mest.

Visst.

Det finns märkligheter.

Som att själsligt söndersargade Juniper (Reese Witherspoon) blir snortajt med de två kidsen efter TYP fem minuter i ett unket motellrum. Och det att mobiltelefoner över huvud taget inte tycks existera.

Men berättandet är i stunder ljuvligt balanserat. Från det åtskruvade, det flegmatiska, till det mer drämmande och spänstiga.

Allt med ram av ett visset burköls-Amerikatt.

Ett ruffigt vykort som dryper av slöddrig svärta.

Joakim