Nebraska

6

Läste ni den där The Onion-artikeln?

Äh. De gjorde en grej av att vara typ 33, sitta och äta middag med sina sextipluspäron och fastna i en nedåtgående spiral av tankar på döden och prematur saknad inför de här två centrala gestalterna i ens liv.

Balanserande på KNIVSEGGEN mellan fniss och superdeppma, så klart.

Märkvärdig text. Läs den.

Jag tänker på den texten när jag ser “Nebraska”.

Filmen är hela tiden nära att fatta tag i något stort, sorgligt, filosofiskt omskakande.

I hur sonen ser sin far sakta vandra in i dimman. Hur han tafatt försöker lära känna honom innan det är för sent.

Men Alexander Payne envisas med att “grunda” gång på gång, med, säg, skämt som går ut på att en gammal person säger “fuck”.

Äh.

Det gör mig besviken, för det finns en potential här som slösas bort.

Vissa scener ÄR väldigt starka.

Som när “morsan” (vem minns ETT namn, hand upp!) skäller ut hela släkten efter noter. Det är starkt. Det är som att Alexander Payne där slår sig själv på fingrarna; några av karaktärerna försöker säga något putslustigt, lätta upp situationen, men hon stänger ner det direkt (ping @ Piraterna, släpp nytt för fan!).

Payne borde ha lyssnat mer på “morsan”!

Petter

4

Alexander Payne, alltså.

Som jag har älskat (och fortfarande älskar) ”Sideways”.

Herregud. Alla scenerna där Paul Giamatti stryker sig farligt nära fördärvet. Thomas Haden Churchs vilda upgörelse med sig själv, det förgångna och framtiden.

Jag skojar inte.

I mitt kosmos är ”Sideways” episk och expansiv. Trots (eller tack vare?) den lakoniska tonträffen. Storartad ju.

I ”Nebraska” är Payne vägarna åter. Men Kaliforniens vinmattor är här utbytta mot gråslaskiga vidder av tyst, tom asfalt.

Äh.

Jag ska inte DRÖJA vid ploten (pick upp Google, homies!).

I stället: besvikelsen.

För jag gillar inte riktigt ”Nebraska”. Även om jag försöker. För hur jag än vrider och vänder så hamnar allt i ett rätt så beklämmande, dammigt ljus.

Det Payne lyckades så väl med i ”Sideways”, balansen mellan det ravindjupa allvaret (Miles TOTALA själsliga implodering!) och den lättsamma komiken (Churchs tigerljud vid matbordet!), är betydligt mer missriktad här.

Trist.

Framför allt när det finns en så pass fin grogrund i berättelsen om Woody (Bruce Dern) och sonen David (Will Forte). Och morsan Kate, helt fantastiskt spelad av grymma (första gången jag använder det ordet, reds anm) June Squibb, bär ju på en kärna som skulle kunna bära ett drama genom väggar av granit.

Men det blir svajigt.

Bitvis helt ointressant.

Och de få gånger som ”Nebraska” lyfter, inte sällan när Woody och David konverserar stilla, dröjer det inte länge innan jag sitter och försöker komma ihåg hur replikskiftena gick för tio sekunder sedan.

Fuck, Payne.

Här satte du spaden fel i tipptoppig jord.

Joakim