Oppenheimer

9

Wow.

Sista repliken: gåshuuuuuuudi.

Nolan gjorde det igen.

Men i en lite annorlunda form den här gången.

Nog för att ”Dunkirk” också var baserad på verkliga historiska händelser, men ”Oppenheimer” är en helt annan kaliber av ”fackfilm”. Ett realistiskt personporträtt av såväl protagonisten som landet Amerika, allt klätt i en drabbande dramatisering.

För mig är det en frisk fläkt.

Även om Cristopher Nolans filmer alltid har hållit en hög lägstanivå SKULLE en kritiker kunna hävda att han ibland tenderat att slå knut på sig själv för att skapa ett Skruvat Koncept med en Twist På Slutet. Det har liksom blivit Nolan-genren.

Och in kommer så ”Oppenheimer”. Tre timmar tight, välskrivet, välspelat drama med en imponerande densitet; varje minut tycks mättad med mening. Inget invecklat koncept, egentligen. Ingen twist (annat än den ovan nämnda finurligt skrivna och placerade slutrepliken, ett slags faux-twist).

Ludwig Göranssons soundtrack är nog årets bästa, för övrigt. Nervigt och vackert, storslaget.

Det är en pissbra film, i min mening. Scener som lämnade mig andlös som vävs ihop i en helhet som jag fortfarande tänker på, tre månader senare.

Applåder!

Petter

7

Jag vet inte riktigt var jag har Nolan längre.

Det har ju blivit lite varannan vecka av allt.

Efter intrikata maskhål, gravitationskaos, tårar längs med hela Vintergatan och brutal surrealism @ kosmos i bombastiska rymdeposet ”Interstellar”, togs vi ner på jorden (bokstavligen) när Chrille ville åt en Oscar med betydligt mer hudnära och tajta krigsdramat ”Dunkirk”.

Sedan var det åter bröstkorg utåt; kaos och lek när _oerhört_ krångliga ”Tenet” (semi-misslyckande?) gick all-in på snirklighet, IMAX-porr och konceptuell ekvilibrism som kollrade bort många och totalt denuderade Nolans svårigheter att snickra kött och blod under all maskinell råstyrka.

Nu är rekylen här med ny Oscar-audition.

WW2 once again, TRYGG biopic, typ nada tidspussel.

What could go wrong?

Well.

Faktiskt en del.

För även om ”Oppenheimer”, om atombombens fader (”destroyer of worlds”), är en rysligt kompetent koloss och för all del en BRA rulle framträder sprickor tydligare än (kanske) någonsin.

Så: dags att bli lite sträng mot nestor Naaaaali.

Trots att vi blir serverade hela tre timmar (!) är det som att befinna sig i en lååååång montageslunga där allt jäktas fram och stressas på under HÅRT dialogtryck där allt vi inte har tycks vara – ironiskt nog – tid.

I allt det där gör Cillian Murphy (Oppie – då) sitt bästa för att sätta avtryck och ge sin tärde demonfysiker själ och tyngd. Men han måste hela tiden rotera runt sin egen axel på femöringar för att få fram något.

Nolan ger inte vare sig cast eller audience en endaste skärva av breathing space och mycket blir rätt … ja … platt.

Vi vet att Oppenheimer är plågad. Men var är lagren?

Vi anar att Lewis Strauss (Robert Downey Jr) är ett fakkin svin. Men hur djupa är såren?

Dessutom ses både frun Kitty (Emily Blunt) och kärleken Jean (Florence Pugh) – som (väl?) så hårt präglade och formade Oppies motiv och operandi under de brännande ”Manhattan-dagarna” – bli styvmoderligt reducerade ner till slarviga avkok i allt blixtrande virrvarr av neutroner, ökenstadsbygge och byråkratisk formalia.

I ”Inception” parerade Chrille allt det där fint och lyckades förtjänstfullt kompensera för sina brister genom en väldikterad canvas inom vilken han så kirurgiskt lyckades placera all exposition, all dialog och övriga Nolanska parametrar UTAN att det kändes forcerat eller febrilt. SAMTIDIGT som det fanns emotionell hetta och personlighet under allt dunder och brak.

I ”Oppenheimer” rusar vi utan farthållare fram till Trinity, testet av bomben, som är det crescendo som, ackompanjerat av great Ludwig Göranssons (kompositören – ju!) klättrande, infernaliska stråkar, torde signalera att vi typ-ish är vid vägs ände.

Men i stället försöker Nolan så förtvivlat att kräma ur en timme till med duktigt slak penis där det mesta blir gäspiga B&W-sekvenser från ointressanta förhör där ingenting egentligen står på spel.

För jag känner ju inte särskilt mycket för någon.

Det är lätt att förledas av De Muskulösa Verk som Nolan är så skicklig på att tälja fram. När jag själv klev ut ur salongen (CinemaXx i CPH, reds anm) kände jag också: ”fan, typ MINST 9 av 10 ju”).

Movies for dumb Joe to feel smart et al.

Men sedan gick det någon dag och allt kändes inte alls lika bra.

Joakim