Persona → Torsdagsrullen

Guldrulle

1966

Persona

Drama 1:24

8

Vi borde egentligen inte ha recenserat “Persona” här.

Eller så här: jag är glad att vi gjorde det, annars hade den väl legat och dammat på en hårddisk i en “SKA SE!”-mapp i två-tre år till. Om man fler om saken blir det lättare gjort. Lite därför vi startade hela den här grejen. Som en filmcirkel, förstår ni? I DESSA DAGAR när man nästan enbart ser TV-serier.

Men: jag hade velat se “Persona” själv. Utan en telefon som plingar till ett par gånger i minuten med något kanske tänkvärt eller något skämt för att pricka små hål i täcket av ångest. Det är en så intensiv och stark upplevelse att det känns som en liten, liten skymf varje gång jag tar upp telefonen för att skriva något snärtigt.

Jag har inte sett mycket Bergman. Tre filmer kanske? Köpte Criterion Collection-boxen av “Fanny & Alexander” när jag var kanske 19 bara för den var så fin och för att jag ville mata något slags “kulturellt bevandrad”-självbild och för att det är gött att konsumera. Som tur var, var den: aaaaaasbra.

Men det var ändå 80-talet, right? Jag är så satans jävla imponerad av “Persona” av många anledningar, men ATT den är gjord 1966? COME ON! Jag vet inte hur det lät då, men fotot känns än i dag originellt, stiligt, flippat och subversivt på samma gång. Och i högsta grad använt som ett medel för att berätta samma historia som manuset gör, som skådespelarna gör.

Och vad är det för historia? JO: skådespelerskan Elisabeth Vogler (Liv Ullman) kan inte prata, ligger stum i sin sjukhussäng. Sjuksköterskan Alma (Bibi Andersson) får uppgiften att ta med Vogler till Gotland och ansvara för hennes rehabilitering på stenstränderna och på soliga verandan. Tiden går, syster Alma pratar och pratar med Elisabeth och sakta suddas gränserna ut mellan vem som är vem, vem som är sjuk, vem som tar hand om den andra.

Det är en så intressant skildring av sinnets komplexitet, kanske om vad psykisk sjukdom kan innebära. Kaos och skräck och varma leenden och kramar och en konstant strävan mot att hitta eller åtminstone behålla en uppfattning av Jag. “Jag blir aldrig som du, aldrig” säger någon av dem i en stark scen.

Jag tror det handlar om Ingmar Bergmans inre kamp med “dämonerna”. Det märks i hur han skriver, engagemanget i att försöka skildra en exakt sinnesstämning, ett tillstånd, att klä det i en otymplig men intensiv kavalkad av ord. Han har en sån sympati och en sån avsky för syster Alma, för Elisabeth, för sig själv.

Något ska också sägas om klippningen, användningen av till synes lösryckta klipp som kommer in och skriker och skrapar mitt i en svartvit Gotlands-idyll. Det är inte bara tanklöst experimenterande. Det är en elchock som håller tittaren levande, ens ögon spärras upp och huden blir ömmare, känslorna startas om och filmen säger: ta in det här nu. Vik inte undan. Och jag glömmer telefonen ett tag.

Petter

8

För några år sedan ville jag göra min Bergman. Greppa karln. Plöja hela filmografin. Läsa böcker. Plugga. Köpa basker och mula plytet med knallångest. Typ allt.

Det blev ju aldrig någonting av det där.

Det brukar sällan bli det.

I stället har man lärt sig älska blinkningarna utan att ha bildat sig en endaste av relationer till referensernas kärna. Man har sett Bergman genom andra. Som Baumbach (PLEASE LET ME SEE ”MARGOT AT THE WEDDING” ONCE MORE PLEASE!!!!!) och Allen (”HARRY BIT FÖR BIT” HERE I FUCKING COME, DUDE!!!!).

Så.

Med det sagt och det.

”Persona” är min första direktkontakt med Bergman.

Och det man slås av, för det gör man, är hur kliniskt hantverket är. Det är avskalat, nästintill simpelt. Men ur det till synes endimensionella täljer Emo-Ingmar fram stämningar med stramt skärpedjup; han dribblar sig fram med knasig meta, monologer gräddade i långpanna och klipper in en snabb bildruta (bara så där) på en knottrig 60-talskuk med prunkande buskpubes.

Det är ett fängslande (ibland bisarrt) spel som sätter ljus på det komplexa klusterfuck av komponenter som formar, ja, individen. Han kan ju det där med DEMONER, Bergman. Förtjusande elegant i det att ge sting åt karaktärer.

Bildspråket är suggestivt, kontrastrikt och stilsäkert, med närbilder så täta att de trycker tittarna rakt in i porerna på crazylady Alma och stumma Elisabeth. Det är nästan så att lukt framträder.

Och mitt i detta Bibi.

Ta mig i lilla finnarslet mitt så BRA hon ÄR! Svajar inte en sekund. Är formidabelt säker, levande och samtidigt enigmatisk i rollen som Alma. I de långa (typ) biktliknande scenerna blir det som mest tydligt. Impad.

Och även om Bergman är så pass tonsäker och klarsynt i sitt berättande lämnar ”Persona” fortfarande kvar ett brett spektra för OSS att ta itu med. Vi SKA tolka det här. Vi ska hacka oss in i det där psykologiska schaktet och DEFINIERA plågan som finns däri.

Vem är Alma?

Vem är Elisabeth?

Är det två i en?

En i två? *meltdown*

Näni.

Bergman.

BIG PAPA WANTS MORE OF THIS!

BIG PAPA HAPPY!

BIG PAPA ♥ EMO-INGO!

Joakim

Betygsätt & gilla


Sätt ditt betyg på filmen
Klicka för att kopiera recensionslänken
Gilla recensionerna

Chatthöjdpunkter


Haha. Min NAIVMA. Trodde det TYP inte fanns solskyddskräm 1966!
Drömmen att leva på typ 40-talet och skala svamp vid stranden?
Eller så blir det en “Planet of the Apes”-nyckelscen? Du vet. Caesar the ape. “NOOOOOOO!!!!!!!”
Ett jävla mindfuck, detta. Inget som deghjärnan löser på uppstuds, direkt. Men Kjell Häglund knäckte på en kaffekvart?

Kortisar om rullen


Bibi A! Monologen om sexet med främlingarna på stranden, sitt allra bästa samlag med Karl-Henrik och aborten och gråten och VAD ÄR DET JAG PLADDRAR PÅ OM HAHAHAHA *fäller tårar*. Oscars-insats!
Vad Ä DE MÄ syster Alma? Här pratar vi ett garnnystan till tokpsyke. Man förvånas, förundras och blir JU tamejtusen TAGEN av allt som pågår i det där märkliga hövvet! En frapperande karaktär målad i kaos.
Det är ju läskigt ibland. Kiss i kallingarna *dropp dropp*. Nä. Men det där yxiga bildspråket och alla plötsliga “klockljud” lurar ju TYP fram en brakaskita en gång i kvarten. Sitter på spänn. Småkvider och ojar sig och så.

Strömma den*



*Observera! På grund av vad som skulle vara ett hisnande API-gnuggande är listan ovan lika hisnande otillförlitlig. Men testa och se!

Gör din röst hörd! För att kunna kommentera innehållet här på Torsdagsrullen behöver du logga in eller skapa ett konto på Disqus. Följ bara instruktionerna här intill för att komma i gång.

Relaterade filmerFilmarkivet


I, Tonya

Drama

88

Tonya Hardings uppgång och fall.

IMDb 7.5 Rotten Tomatoes 89%Se trailerDela på Facebook

Call Me by Your Name

Drama

98

En romans i Italien.

IMDb 7.9 Rotten Tomatoes 95%Se trailerDela på Facebook

Suffragette

Drama

88

En kamp för rättvisa.

IMDb 6.9 Rotten Tomatoes 72%Se trailerDela på Facebook

Mustang

Drama

88

Fem systrars kamp för frigörelse.

IMDb 7.6 Rotten Tomatoes 97%Se trailerDela på Facebook

Before Midnight

Drama

1010

Jesse och Céline kämpar på med sin relation.

IMDb 7.9 Rotten Tomatoes 98%Se trailerDela på Facebook

Trumbo

Drama

88

Filmkingen Dalton Trumbo blir superblockad i Hollywood.

IMDb 7.5 Rotten Tomatoes 74%Se trailerDela på Facebook