Mörket här. Öj öj.
Öj.
Efter två veckors intensivt julmys i Östersund kom ”Prisoners” och bankade min panna mot en grusig jävla deppgata i TYP mitten av norra USA.
Jag satt på ett tåg med laptopen på sparlåga och nära nog tuggade på naglarna medan damen bredvid mig ibland gluttade över och återvände förfasat till sitt stickande.
Så här är det: Hugh Jackman är en hård men kanske innerst inne snäll familjefar. Han och hans fru (Maria Bello) och barnen är på mysmiddag hos grannarna (Viola Davis och Terrence Howard). Båda par förlorar samma kväll en varsin dotter. De går ut. Försvinner. Kidnappas, troligen.
Redan där är det skildrat med en sådan desperation, panik, smärta. En sådan stor sorg som fyller hela rummet.
Det som följer är etter värre. Det är ”Prisoners” kärna: hur Jackman i sin sorg och i sitt oförlösta kontrollbehov sakta svartnar och förvrids till en man utan moral. Det är ofta storslaget skådespeleri. Framförallt i scenerna mot Jake Gyllenhaal.
Gyllenhaal spelar polisen som tar det på sig att lösa fallet; att hitta flickorna.
Han spelar sin detektiv med en välavvägd subtilitet, en yta som man nästan börjar gäspa inför till den skakar till. Det är skickligt genomfört, hur han ger sin karaktär liv, blir honom, genom att förändra sitt manér med små medel. Hur hans små tvång blossar upp som muskulära utslag när han stressas.
Jag vill egentligen inte berätta mer om den här filmen, påverka din upplevelse för mycket. Jag vill att du ska se den själv.
Den skär in i mänsklighetens mest ruttna innersta och karvar ut det framför dig.
Se den inte på en dålig dag.
Minns ni scenen i ”Hunger”? Den när Michael Fassbender och Liam Cunningham håller i gång en dialog i TYP tjugofem minuter.
Eller den i ”Requiem for a Dream”, då Ellen Burstyn tjoffar till med sitt livs mest räfflade monolog (Epic Magic Shit Performance™).
Man stöter ju på sådana där vidöppna, emotionella gap ibland.
Så även i ”Prisoners”.
I historien om Keller Dovers (Hugh Jackmans) vildsinta förgörelse, om att förlora ett barn och jaga ikapp det som var. Där ryms så mycket. Som att kasta sig ut för ett stup i människan.
Det finns ett par scener, några starka, där Jackman är så otroligt bra. När han brakar ihop med Gyllenhaal. Alla av konfrontationerna med Dano.
Men framför allt i det ensamma.
När han stapplar hem, full och tom, och bara faller ihop inför allt som blev. Lynnet som spiller över; alla slag i väggen. Rösten som höjs. Förtvivlan. Desperationen som trasar sönder.
Det blir storvulet, det här, det känner ju jag det (fyra ”det” i EN mening!!!!).
Men ”Prisoners” är så fint och omsorgsfullt skuren.
Jackman och Gyllenhaal bygger upp en story som är obehagligt avklädd och nära. Olustig, rå och smärtsam. Men utan onödiga grepp. Man andas genom Dover. Tänker som Loki.
Och det är i den där dynamiken som ”Prisoners” blir mer än bara en kamp mot klockan enligt gängse dramaturgisk formalia.
Det är missmod på riktigt.
Kött och blod och reell FML-ångma som går att ta på.
En guldrulle.