Road to Perdition

10

Det här är ju en klassisk ”djup kille på gymnasiet”-rulle.

Minns att jag tog till mig den (väldigt manligt färgade) filmkanon av must-sees. Ni vet: ”Gudfadern”, ”Taxi Driver”, ”Goodfellas”, ”Scarface” (den är ju fan DÅLIG?). Och så vidare. Jag höll dem allra högst, bättre konst kan ej skapas tänkte mitt 16-åriga jag.

Och så blev jag helt tokig i det lösa konceptet ”USA på 1930/40/50-talet, gärna med lite maffia i”. Spelade ”Mafia” hela tiden och levde ett tag hellre där än i relationer med andra människor.

Men det fanns en distans till det där, jag kände nog alltid att jag var för ung och hade missat storhetstiden i amerikansk filmkonst.

Därför klängde jag mig fast vid ”Road to Perdition” som en koala; äntligen en KLASSIKER som också TILLHÖR MIG!

Då uppskattade jag den förstås främst för alla ytliga egenskaper den bockar av: utspelar sig under 1930-talet i USA, vackert foto, felfritt arbete med kostymer och miljöer, en (manlig) legend (Paul Newman) i en bärande roll, ett soundtrack som direkt tilltalar en med dess melankoliska melodier.

Och allt det stämmer än i dag. ”Road to Perdition” är utsökt på alla sätt. UTSÖKT.

Den har i dag också en djupare emotionell resonans i mig: jag sitter där och ser Paul Newmans sammanbitna men resignerade ansikte, Daniel Craigs ledsna hundögon, Tom Hanks (bättre än någonsin?) så försiktiga spel, vidder i typ Iowa och en skruttig bil med Thomas Newmans piano över allt – och märker plötsligt att mina ögonvrår är våta.

Det kanske är något slags halvt missriktad nostalgi.

Men jag tror inte det.

Det är en så hjärtskärande fin liten berättelse.

Petter

9

Det finns inte sällan ett lyster i mörkret.

När det kommer till “Road to Perdition” är det måhända tydligare än någonsin.

För i Sam Mendes sotiga deppepos framträder något vackert i alla modstämda penseldrag.

Vad som är bra?

Typ everything, bro and sis.

Framför allt all åtstramad (men samtidigt outliving) dynamik karaktärerna emellan.

För även om narrativet förhåller sig till synes enkelt, finns det nästan någonting i varenda scen som verkligen SÄGER NÅGOT OM SAKERNAS TILLSTÅND OCH VAD PERSONERNA KÄNNER INFÖR DET!

Där blir “Road to Perdition” mer än ett gängse mobdrama.

Det handlar om lojalitet som tryter. En son som vill fly sin path, om att kväva det som älskats och att aldrig riktigt kunna släppa vedergällning som absolut motreaktion.

Shit, dudes.

This drama is surely epic.

Och det ryms så mycket parallella historier som utväxlar så fint.

Om relationen mellan far och son, Michael (unge Tyler Hoechlin, dunderhünk in spe) och Sullivan (Tom Hanks), som växer organiskt och antar en ny form när de flyr undan Rock Island och in i Chicago.

Hela klusterfucket av känslor som stillsamt visualiseras (pianoscenen!) när oldiepappa John Rooney (Paul Newman), sonen Connor (Daniel Craig) och nämnde Sullivan (som typ adopterats av John) befinner sig i samma rum.

Nä.

Hövva.

Här ruskas man om.

Skakar på huvudet och ojar sig och väser och håller på.

Det är så mycket som är bra att det TYP gör ont att ta in.

Joakim