Sicario

8

Mmmmmmmmmm.

Denis ”@dandersson” Villeneuve, va?

Sicken visionär.

Ju fler av hans filmer jag ser, desto fler mönster börjar jag skönja.

Landskapsvyerna.

Allvaret.

Tystnaden.

Spända dialoger, närbilder på blickar.

Det skänker en sån satans nerv till allt. När något väl händer.

Särskilt när SUBJECT MATTER är så pass mörk och gravallvarlig som den i ”Sicario”.

Long story short: den mexikanska droghandeln och dess totalt urgröpta moralkärna, både på de kriminellas sida och de som säger sig bekämpa brotten. Döda kroppar gömda bakom väggar, upphängda under broar, brända i högar.

Nightmarish shit, fellow movie lovers.

”Sicario” fångar mig omedelbart. Inledningen påminner om ”The Dark Knight”. Luften vibrerar; något illa är på väg att hända.

Och sen håller den mig fast i två timmar.

Vi följer Emily Blunt (FBI-agenten Macer) nära och jävlar i mig vad bra hon är. TYP lite underskattad? Det är en sån oerhörd närvaro i rollen, i ångesten, upprördheten, utsattheten, ilskan om vartannat.

Benicio del Toro och Josh Brolin är STARKA, de också. Särskilt ”Brolle”, kusligt avslappnad som luttrad CIA-agent som gärna tummar på både en och två lagar.

Den är ju tydligen ganska nära verkligheten, den här berättelsen. Jag hittar det när jag googlar, och känner dubbla känslor: glädjande, för Villeneuves skildring känns så trovärdig, och samtidigt illamående. Så här går det alltså till i världen. Nog för att få en att vilja lämna allt och typ bara steka pannkaka i en stuga utan elektricitet.

Mästerligt, Villeneuve.

Petter

8

Oh yes.

Denis Villeneuve – ni vet.

Megaaktuell med ”Dune: Part Two” – så klart – men kikar vi igenom kanadickens RIKA filmografi är det ju idel fakkin rökare i krysset.

”Prisoners” (vi gav 8 och 9), ”Enemy” (även där 8 och 9) och (underskattade?) ”Arrival”. För att nämna några.

Så vi har ju HÖGA förväntningar på Dempa, så är det ju.

Och: gör en inte alls besviken, nej?

Knarkthrillern (-ish) ”Sicario”, där FBI-agenten Kate (Emily Blunt) tvingas kompromissa med sin moralkompass inför en geggig kartellkonfrontation, är nervdallrande och elektrisk.

Blunt bildar stabil trojka med titanerna Brolin och Del Toro i vad som är en ständigt uppskruvande kniptångsmanöver där automatkarbiner och skottsäker väst med fördel packas ner i ryggan.

Man känner sig typ lite kvävd i sketsöffan.

På ett bra sätt.

”Sicario” är en fin högerkrok med puls och svett.

Allra bäst: mysige (!) Brolin som erfarne insatsledaren (?) Matt. Struttar runt med ett ständigt pillemariskt smil i ashärliga Anders Clark-sandaler, tvådelade byxor med blixtlås och femton gums i truten.

Love that man.

Joakim