Det lutade ju åt DISASTER här, när vi först såg bilden på Sonic i spelfilmsformat.
Typ läskiga löständer-aura?
En MUPPIG (!) snok.
Sonic kändes helt enkelt STÖRIG.
Vilket väl ÄR lite av hans trademark, förvisso.
Den snabba, kaxiga och typ kemiskt blåa igelkotten som man VILL hata men inte kan motstå för han är så BALL.
Under första halvan av 90-talet fanns nog ingen coolare fiktiv tecknad figur.
Anyway.
De räddade det där, i filmen. I viss mån, åtminstone.
Genom REDESIGNEN blev Sonic mindre störig. Helt okej cool.
Men också charmigt levandegjord av Ben Schwartz. Man KÄNNER för Sonic.
Plotten? Lite svag, kanske. Inget fiberrikt Aaron Sorkin-verk, så att säga. Blajigt men skoj!
Ja, gott så?
Gott så, Peppe. Gott så.
Visst var det stor ironi när Jim Fowler (regissör) drog i handbromsen för vrålsnabbe tevespelskaraktären Sonics debut på duken. Det med bara månader kvar till premiären.
Men fans hade gått LOCO (befogat, väl?) efter att den första trailern till ”Sonic the Hedgehog” visade upp en rätt så snedvriden, förmänskligad (tänder!) och vanställd CGI-version av den blåa igelkotten.
Det fanns som inget alternativ än att pudla, göra om, göra rätt och dansa efter fantasternas kritiska pipa.
Men medan (får vi anta) redan hårt belastade Corridor Digital-gynnare deletade PNG-gaddar och knackade fram nya renderingar (”kan du fixa, Tobbe?”) jäste jorden.
Frågan var inte om ”Sonic the Hedgehog” skulle bli en flopp.
Utan snarare hur stor den skulle bli.
Enter: revanschen.
För när filmen nu VOD-slungats ut i sajberspace (pga corono unt so weiter) har åtminstone publiken flockats kring vår havsblåa pälskotte.
På varje spenderad krona har Paramount Pictures och kompani (hittills) fått tillbaka nästan fyra. Dröm-ROI.
Så: är den bra, då, rullen?
Jaoe.
Storyn, om en vilsen/asmörk Sonic som flyr till jorden för att gömma sig själv och sina superkrafter, ger mig typ nada. Känner ingenting, bryr mig knappt om det som händer.
Men visst är det beskedligt retromys. Man (jag) är ju uppväxt med pilsnabbe igelkotten Sonic (1 200 km/h enligt random nördartikel på the internetz) som i flygande fläng samlar skinande guldringar och KUBBAR (ordkredd till gästrecensent Peter Bernhardsson) satan i loopar och skit. Fort ska det – ju – gå.
Och på många sätt är det här en madeleinekaka.
Bara av att se Sonic speeda runt på 65-tummaren tar mig tillbaka till stunderna i Lars ”Balla” Mobergs mosaikmönstrade tygsoffa. Jag känner – på riktigt – Sega Mega Drive-kontrollen i min hand. Banor flashar förbi från Det Mentala Biblioteket. Ljuden. Pling! Färgerna. Wow!
Och ”Sonic the Hedgehog” lyckas förvalta sitt pund när det kommer till att ärva en känsla, att lyfta en form/ton från en kontext till en annan utan att det spiller.
Con fuoco och lekfullt AF, det är det.
Ben Schwartz (känd från otroliga ”Parks & Recreation”) har fin fart under sulorna som Sonic medan James Marsden är störtläcker, rättskaffens och behaglig som delstatssnuten Wachowski.
Och även om jag överlag har svårt för Jim Carreys improvnycker (utöver en briljant Red Bull-snippet i ”Yes Man”) är han HELT RÄTT PÅ DET i rollen som techkåte skurken Doctor Robotnik.
Fan.
Höjer från en femma till sexa.
KÄNNER MIG PÅ HUMÖR I DAG!
Har alltid haft lite knepigt förhållande till den blå igelkotten. Senaste åren har han väl mest varit memes i form av SANIC GOTTA GO FAST och hur värdelöst spelet Sonic 06 är (46 på metacritic, ajaj). Samtidigt som liten knodd var man ju avundsjuk “nå’ så djävulskt” på min kompis granne Joel som hade en Mega Drive. “Ska vi inte gå över till Joel och spela Mega Drive?”. Som fattig NES-fanboi var ju Mega Drive något av en lyx och speciellt då Sonic-spelen som var färgglada, snabba och trollband en som liten.
Senare år har ju Sonic aldrig varit speciellt bra i spelform (förutom Sonic Mania, som inte ens Sega gjorde själva). Och kanske är det i film som han passar som bäst nu. Tänker på min brorson Emil som skulle älska den här rullen. Han som brukar youtubea “Mario & Sonic at the Olympic Games” och drömma sig bort.
Filmen fångar ändå mycket av själen hos Sonic. Mysiga små homager till spelen (pianoversionen av soundtracket! Ringljuden!). Sonics kaxiga attityd (och supersöte baby-Sonic i början) passar perfekt in och kan för i mitt liv inte förstå hur filmen hade varit utan redesignen (en skräckfilm, no?). Men som med de flesta filmer riktade mot barn tappar jag ju intresset efter den inledande charmoffensiven. Jim Carrey kör samma “schtick” som han gjort sen Ace Ventura (och även innan det, kolla early standup med honom på tuben) som blir lite tröttsamt, även om det blir små fniss här och DÄR. Trots några starka scener med emo-schizo-Sonic som visar på hur ensam han är det svårt att känna nåt. Mest popcornunderhållning som snabbt passerar förbi. Uppiggande med den korta runtimen dock (1.38h!). Ser fram emot som uppföljaren dock, med Tails (!) och en ännu mer vrickad Dr. Robotnik i rollerna.