Fuck me.
Detta var drabbande.
Ruben Stone sitter hos öronläkaren och det är skarpt läge. Han har spenderat en mindre förmögenhet för att få tillbaka sin hörsel. Skallen har sågats upp och implantat har satts in. Moment of truth nu. Hur låter det? Well: piss. Riz Ahmeds ögon spärras upp mer och mer, tårar bildas, andningen ökar i takt.
Han spelar så jävla bra, Ahmed. Så närvarande i sin rollfigurs rastlösa kropp,
”Sound of Metal” är också en film som sätter strålkastaren på en folkgrupp jag inte sett på nära håll förut: döva missbrukare.
12-stegsmöte på teckenspråk? Starkt AF, förstås.
Vi träffal real ass Joe, alkoholisten som förlorade sin hörsel i Vietnam-kriget, sen sin fru, sen sitt barn. Nu guidar han ett gäng ungdomar genom livet som döv och missbrukare.
Bara det i sig är drabbande nog, det upplägget.
Men det är också något med kameran, hur den finkänsligt följer alla skeenden. Känns Terrence Malick, typ?
Tyvärr stannar inte handlingen med Joe och gänget.
Ruben tar som sagt steget, opererar sig och ger sig av. Hans identitet är inte längre ”döv”. Nu ska han till Paris, tillbaka till sin flickvän.
Jag hade velat se sammanhanget kring de döva missbrukarna utforskas mer.
Men likväl: det absoluta slutet, Riz Ahmeds skådespeleri i den stunden, är lågmält ultradrabbande.
Se om du vill skydda öronen AF resten av livet.
Vi stötte ju på Riz Ahmed härförleden (?) i (för all del sevärda) terrorkomedin ”Four Lions”.
Då: funny bones och kanontajming som semi-stirrige ledaren Omar som koordinerade bombdåd i London.
I ”Sound of Metal” kastar bröderna (or?) Marder in Ahmed i någonting helt annat.
För rullen om metaltrummisen Ruben – BASED ON A TRUE STORY om en tidigare medlem i Östersunds-bandet Avarice med lead guitarist Victor ”Vicke G” Gerhardsson i spetsen – som plötsligt får trubbel med hörseln är en kärv, sorglig och drabbande dramabulle där Riz får svängrum att flexa.
Skitbra actor.
Scenen med läkaren (se bro Petes recension) är lågmält elektrisk.
Det är alltid lika mäktigt – ju – att se en great skådis skapa magi i det pyttelilla. I det cineastiska rum där det går att gömma sig och leka bäst bakom yviga gester, bombastik, brunstiga ljudväggar och snabba klipp.
När det liksom inte går att gömma sig.
Riz är STOR i DET. Love it.
Och ”Sound of Metal” är fängslande bortom allt skinnpucklande.
I stället är det i de tysta stunderna; på ängen intill dövcommunityn och i alla ÖVRIGA vakuum som firma Darius och Abraham (the brothers) skruvar till det vackraste och mest berörande. Där identiteter luckras upp.
What a gem.
Säger man så?
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
