Studentfesten

5

Ambitionen får ändå beundras.

Vad vi har framför oss här – det skenbara – är en klassisk svensk sommarrulle. Ingen veritabel succé, men heller ingen flopp. Stabila besökssiffror. En del treor i betyg, kanske någon tvaå (six and three on the TR scale, sisters and brothers!). Mest troligen finansierad till tänderna av SFI och så. Ni vet.

Men “Studentfesten” har något… flippat över sig. En falsk tonträff som rungar hela filmen igenom och som skänker den ett överraskande underhållningsvärde.

Det är allt från Henrik Lundströms MÄRKLIGA (inte alltid dåliga!) spel som fejkstekaren Frans till, säg, ett soundtrack ibland helt dissonant med stämningen som filmen försöker förmedla.

Och alla dessa scener som fullkomligt skiter i realitetsprövning. Hej hej här är vi på efterfest och häller fucking O’boj över våra kroppar och på varandra och där uppstår attraktion. Don’t think so, dear crazy filmmakers.

Visst. Det ÄR ett rätt lamt försök till en svensk “Baksmällan”. Den kanske tröttaste delen med det rastret pålagt är hur Frans fru skildras som den frigida bitchen som håller sin mans inneboende partydjur tillbaka. Men så kommer en oväntad, glatt överraskande knorr på hela den intrigen också.

Det finns konsekvent små försök att faktiskt bryta sig igenom den generiska mallen en tror att filmen stöpts i. Och så får ens fördomar åka på skam. Det är väl värt något?

Petter

4

Ah.

The glory of parties.

Minns ni det?

Gravendahls och ängar och studentkepor på sned och en grumlig bakfylla dagen efter som påminde om att det var nu som allting skulle ta sin början.

I Simon Sandquist märkliga komedi ”Studentfesten” korsbefruktas ”Wedding Crashers” med valfri collegefilm.

Det är en jakt på tjejer och det förgångna när kompistrion Rasmus, Frans och Ian ger sig ut på Lidingö-vägarna (i en pimpad Woodstock-van) för att smyga in på varenda studentskiva de stöter på.

Och mitt i allt: stackars Rasmus (Anastasios Soulis) som samma morgon blivit dumpad av Klara (Anna Åström).

Twisten?

Well.

Att Klara är en av dem som tar studenten.

Komedi är svårt. Finns få genrer som är så beroende av att hitta rätt tempo. För det får ju inte bli flabb hela tiden. Men samtidigt inte för långt mellan skratten.

Hur ”Studenfesten” klarar sig?

Äh.

Det är ju en rätt såsig story.

Visst finns det ett par scener som tangerar det flippade myzet i collegerullar. Och det är kul när svärtan (stay strong, hairy boy Rasmus!) får ta plats.

Men annars.

Nä.

Det är mycket som inte riktigt fungerar.

Joakim