Ameeeeeerica …
*melankoliskt piano*
… fuuuuck yeeeeeah.
Ja herregud.
Trey Parker och Matt Stone. Dessa STORA komiker ändå. USA:s Hasse å Tage, typ?
Det är faktiskt otroligt vilken hög nivå deras produktion har hållit sedan slutet på nittiotalet.
Det stora är dubbelheten – att det både är genuint tänkvärt och samhällskritiskt på ett intelligent sätt SAMTIDIGT som det är några av de mest pubertalt debila fnissen man kan stöta på.
Ovanpå det är de begåvade låtskrivare – så pass att de vann Tonys och Emmys och Grammys och allt vad det är för musikalen ”The Book of Mormon”.
”Team America” är ett viktigt steg på resan som ledde fram till full-blown musikal. Detta är första gången Parker och Stone verkligen provade vingarna i låtskrivandet, med flera låtar skrivna som delar av ett narrativ.
Och låtarna är svängiga, debila och svinroliga.
Resten av filmen är överraskande gripande och välgjord. Narrativet håller mig konstant nyfiken och humorn är lika simpel och dum som oförutsägbar. Som när en av dockorna ska sätta sitt finger mot den andras hjärta men fastnar med fingret typ 30 cm från bröstkorgen eftersom tråden som kontrollerar dockans arm inte räcker längre.
Skitkul AF och så vidare.
AMERICA!!
FUCK YEAH!!!
Bedårande dum.
Det är väl framför allt det den är, firma Parker/Stones satiriska dockfilm där vi biter oss fast i ryggtavlan hos den amerikanska världspolisen och flyger med över jordklotet.
Vi slussas in i ett galet virrvarr av terrorister, kärlek, stridskåta jänkare, världens längsta spya, bisarra blåsjobb och DET ENA mer rubbat än DET ANDRA.
Det mesta, typ allt, är in i absurdum söndervrickat. Och oftast kul AF.
America.
Comin’ again to save the motherfucking day.
Bäst: K-märkta machosoldaten Chris (Matt Stone röstspelar) i snabba, Statoil-esque Olle Arbman-brillor med gradientglas.
Plot?
Äh.
Det kvittar nog (väl).
För ”Team America: World Police” är mest en charmant tramsig kabaret där vi översköljs av korkat knas.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
