Ted 2

6

Det är ju det här med humor, igen.

Ni minns “What We Do in the Shadows”?

Det försiktiga, genomtänkta, noggrant agerade.

Sublimt! Subversivt? Äh, något med sub-. Ni vet.

Det är en sorts humor.

“Ted 2″ och dess föregångare innefattar en annan sort.

Plump, våldsam, ofta halkande omkring i olika kränkande fält.

Det senare, osmakligt kränkande, är det förvånansvärt lite av i tvåan, jämfört med första filmen.

Fokus ligger snarare på det plumpa, rätt puckade, ofta våldsamma.

Slapstick, faktiskt.

Och det är OKEJ!

Humor är svårt att skriva om, svårt att utvärdera kritiskt.

Lite som det där med att förklara varför något är roligt, ni vet. Tar bort magin. Det är att försöka göra något teoretiskt och cerebralt som i grunden ligger nere i magen.

Jag gapskrattar flera gånger åt “Ted 2″.

Den får till det, här och där.

Seth MacFarlane har en odiskutabel talang för att levandegöra animerade karaktärer.

Och Amanda Seyfried är ett uppfriskande tillskott. Hon för sig med en respektingivande swagger som jag misstänker inte var särskilt närvarande i rollen på pappret.

Mark Wahlberg är torr som, jag vet inte, något riktigt jävla torrt.

Så: är “Ted 2″ rolig? Ja.

Hela tiden?

Njae.

Är den för lång?

Ja.

Längtar jag efter en uppföljare?

Knappast.

Men är den SEVÄRD, åtminstone?

Ja då! Den är lite mysig. Se om du vill bädda in dig mentalt, någon dag.

Petter

6

“Ted” slog ju typ undan benen på mig när den kom för något år sedan.

Infantil, fräck, rå och gränslös komik. Det var som att besöka sig själv för tio år sedan och/men uppskatta sällskapet. #filosofiskarummet

Seth MacFarlane (kreatören bakom “Family Guy”) är en konnässör när det kommer till att skulptera fniss ur, ja, nästan ingenting.

I “Ted 2″ vrids kranarna på än tydligare. CGI-björnen Ted har tagit sig tillbaka in i livet efter bomullsslakten i föregångaren. Han kilar fortfarande stadigt med frugan Tami-Lynn (Jessica Barth), men det börjar bli fnurror på tråden.

Det är bråk och bord som välts och ölflaskor som kastas. Uppbrott: nära förestående.

Ted ser en enda möjlighet till att rädda äktenskapet. Att bli förälder.

Även om drivet i “Ted 2″ är nytt faller sig ryggraden vara densamma. Skurken Donny (Giovanni Ribisi) är tillbaka. Ted och John (Mark Wahlberg) studsar även nu runt i en emotionell shaker och bryter upp och bondar om vartannat.

Men FNISSEN (ping @recensenter_utan_det_ordet) är skarpare än i ETTAN. Det är mer rakt på, MacFarlane tar inga svängar, och metoden att nära nog slumpmässigt stapla märkligt roliga scener på varandra faller riktigt väl ut.

Visst. Det finns någonting gnagande tjatigt i Det Grabbiga Fnisset©. Den nästan tvångsmässiga mekaniken i att kontinuerligt (i nära två timmar) kavla ut ledbrutna flabb om knark och porr.

Och med Samanthas (Amanda Seyfried) roll händer inte så mycket alls.

Men samtidigt.

Ja.

Vi får väl kanske ta det för vad det är.

It it Thursday and I am very tired.

“Ted 2″ är ju ändå en blixtrande, skruvad, tempostark (utöver den såååååååsiga domstolshärvan) och förtjusande skev comedy där den innersta styrkan ligger i alla de Vine-rappa scener där precis allt går åt helvete och typ alla skriker “FUCK!” i kör.

Joakim