Four more years!
Vad bra det blev!
Gulf of Mexico heter nu Gulf of America och allt görs för att White America återigen ska få svälla till en amöba som lägger sig över hela västvärlden. Och öst, för den delen. Hej då, Gaza.
Äh det är rejält mörkt om man verkligen tar in alla konsekvenser det här lär leda till.
”The Apprentice” gör inte mycket för att oron ska lätta.
Förvisso – i början är det en någotsånär mänsklig Trump vi ser. Nästan sympatisk, rentav. Det GÅR faktiskt att känna med honom när han är nykter bland partyprissarna, något timid, socialt fumlig. Han går att förstå, på något plan.
Vi får se hur en människa sakta – eller förlåt, inte sakta, snarare snabbt och obönhörligt när pengar- och maktmaskinen drar igång på allvar – förvandlas till ett känslolöst skal. Kvar finns bara ego.
Filmen gör också något viktigt: visar hur apolitisk Trump egentligen är. Helt ideologilös. Han har egentligen inga riktiga visioner för samhället runtom honom. Han har bara låtit sig användas av andra demagoger som matat honom med populistiska talking points – allt för att ledas fram till den ultimata positionen av makt och status. Igen. Det är det enda han bryr sig om på riktigt. Om han en gång kände för sina medmänniskor visar ”The Apprentice” att det försvann redan på 80-talet.
Sebastian Stan gör den största insatsen här. Från den tafatte figuren i början till det ignoranta makthungriga as han blir på slutet gör Stan en imponerande gestalning som är något annat än imitation. Han hade inte kunnat uppträda i den här rollen på SNL – det här är en genuin prestation som söker att ta ner människan Donald Trump på jorden, göra honom till mindre clown.
Det är riktigt kusligt att se.
Donald Trump, huh?
Från lyhörd (och typ halvcozy?) påläggskalv till volatil, maktgalen och gränslös mogul.
Det finns väl _mye_ att säga där.
Men i ”The Apprentice”, som gestaltar den raketartade resa som Donny Boy gjorde i Big Apple under ett semi-depressivt 70-tal, är det i stället hårdföre advokaten Roy Cohn (Jeremy Strong) som stjäl rampljuset.
Det är under Cohns strikta vingar och rättframma mentorskap som Trump (Sebastian Stan) ser sig själv lyfta från legala snaror och bli en (självutnämnd) real estate-riddare som ska måla en grå värld i lite gladare färger med bjässeprojekt mitt i smeten.
Stan och Strong är en stark duo här som jabbar fint med (och mot) varandra i takt med att maktförhållandet dem sinsemellan töjs i sömmarna.
Vi glider med längs med decennierna; från ett grynigt 70s fram till 90-talet som speglas genom något sorts Snapchat-esque VHS-filter.
Tidstypiskt och visuellt on point utan att bli alltför pajigt (även om det händer).
Och det är väl i de inre, och yttre, resorna för Trump respektivt Cohn som ”The Apprentice” bärs upp. Där den ena lågan långsamt slocknar medan det forsar aggressiv, tilltagande eld hos den hänsynslöse streber som nu har hela världen (typ) i sitt grepp.
Yes, yes.
Homies of movies and amigos of the world.
Det här var en stabil glutt.
