The Avengers

9

THAT’S THE ONE (”Fred Armisen i den där Pet Sounds-sketchen från Portlandia”-röst):

Marvel Cinematic Universe första riktiga klimax.

Filmen alla dessa solorullar – Iron Man, The Hulk, Thor, Captain America – hade lett fram till.

När det utannonserades att nördnestorn Joss Whedon stod vid rodret både manus- och regimässigt gick det som en chockvåg genom såväl Hollywood som den globala geekgemenskapen.

En av de centrala ingredienserna i Marvel Studios och demonproducenten Kevin Feiges framgång är att han valt regissörer och manusförfattare på ett engagerat och inspirerat sätt för nästan varje film.

Det började förstås med den något oväntade Jon Favreau för ”Iron Man”. Han hade mest komedier bakom bältet tidigare. Ingen action. Men Feige tänkte: ”Vem är Tony Stark? Han är rapp i käften, rolig på ett lagom irriterande sätt.” Och tänkte sedan på Favreaus CV, med flera rappa roliga lagom irriterande komedier. Engagerat och inspirerat.

Samma sak med ”The Avengers” och valet av Joss Whedon. Med skillnaden att Whedon inte hade samma etablerade Hollywood-närvaro som Favreau. Whedon var nördfavoriten i TV-världen, skapare av ”Buffy the Vampire Slayer” och ”Firefly”. Helt sönderkramade av fansen.

Framgången för Whedons tidigare projekt handlade aldrig om höga produktionsvärden. Snarare såg t ex ”Buffy” rätt dassigt ut. Styrkan låg alltid i de levande manusen, fyllda till bristningsgränsen med karaktärer så starka och charmiga att så fort de interagerar skapas magin som av sig själv. Feige tänkte nog: ”Vem är bäst på gruppdynamik i science fiction-miljö?”.

Och Whedon med 220 miljoner dollar i ryggen blev så klart en helt annan best.

Det är samma genomcharmiga gruppdynamik bredvid de snyggaste, mest välkoreograferade actionscenerna vi dittills hade sett.

”The Avengers” blev en homerun.

Mycket tack vare allt grundläggande arbete som solofilmerna hade gjort, förstås. Utan dessa hade inte Whedon kunnat vidareutveckla karaktärerna på samma sätt.

För det Whedon gjorde så briljant var att förvalta förarbetet och göra det större, mer levande, mer mänskligt, mer humoristiskt och mer allvarligt.

Thor och Lokis komplexa relation av hatkärlek. Captain Americas och Tony Starks motvilliga ömsesidiga respekt. Hulk och Thors sparrande (som efter att ha sett ”Thor: Ragnarok” blir än mer njutbart att se igen). Intimiteten mellan Bruce Banner och Black Widow. Hawkeye och … äh, han är väl okej.

”The Avengers” innebar en nivåhöjning för hela MCU, för superhjältefilmer i stort, äsch, för hela actiongenren.

Nära nog mästerverk i mina fyrkantiga små nördögon.

Petter

7

Så.

Marvels crème de la crème bröstar upp sig.

En klinisk förstafemma med ilskne spenatjätten Hulken (Mark Ruffalo), arrogante technestorn Iron Man (Robert Downey Jr), superstarke asakingen (!) Thor (Chris Hemsworth), MMA-kompatible Black Widow (Scarlett Johansson) och den lugubre (och _garra_ PTSD-plågade) Steven Rogers aka Le Cap America (Chris Evans) som varit dunderfryst i nära nog sjuttio jordsnurr innan han lägligt nog tinades opp.

Jodå.

Vi håller hand med regissör Whedon och stryks sannerligen medhårs här.

I MCU:s första fas är ”The Avengers” ett potent klimax som ej o-icke-spar på krutet. Omkring två miljarder spänn skjutsades in i den här kolossrullen. DET märks.

Synopsis: jorden hotas som fan när alla vill lägga labbarna på en skön Tesla-kub (The Tesseract ) som KAN ge oändligt med energi (Fridolin, wake up, no?) och det blir – allom givet – slagsmål och så.

För det handlar mest om strid.

På motståndarsidan leder Thors elake brorsa Loke (Tom Hiddlestone) leden. Han är mäktig AF tydligen (minns TYP inte en scen ur ”Thor”) och lyckas psyka sönder och förtrolla Hawkeye (Jeremy Renner) och den kådige norrbaggen Dr Selvig (Stellan Skarsgård) som båda hamnar på Asgård-ondingens planhalva. Låt oss dröja (kort) vid den sistnämnde där – Dr Selvig – som verkligen är en SKITKARAKTÄR (eller?) som osar trång kommunkorridor med dålig luft och piss-OB. Men i Lokes händer blir han (tyvärr) till ett hyggligt vasst vapen när The Tesseract ska krigas hem.

Nåväl.

Visst finns det VISS lök på laxen-nerv här. Kan det ens bli vettigt och bra med typ femton karaktärer vars egon kräver sitt manövreringsutrymme?

Men vi har att göra med en smidig deg där allt och alla vävs ihop rätt så tjusigt till en spännande och förvånansvärt tempostark story där hela planetens öde till slutar vilar i superhjältarnas händer.

Storslagen förödelse, fin undergångsswag och duktig pubertalmysma.

Please give me more, Fury.

Joakim