The Bourne Identity

8

Sättet kärlek, attraktion, intimitet skildras här är mer raffinerat än jag minns det.

Nu var jag JU en oväntat icke-finnig men likväl IDDIG 15-åring på den tiden. Så jag plockade säkert inte upp särskilt många subtila gestaltningar av lust.

Men wow.

Det är oväntat berörande att bevittna Jason ”I DON’T KNOW WHO I AM!!!” Bourne och hans slumpartade romans Marie sakta närma sig varandra. Med kaoset virvlande runtom dem.

Det bränner till som mest när ”Jay-Z” klipper Maries hår, tvättar det, färgar det. Det är en sådan oväntad stund av intimitet att jag blir semi-knockad här i gråa soffan (med hörn använda som klösbrädor av katten Selma).

The Bourne Identity är en rätt finkornig thrilleraction på det stora hela, faktiskt.

Manuset är så rappt, intelligent, konfunderande och samtidigt konstant underhållande.

Skådisarna tunga som elefanter (Brian Cox!).

Och kameran och klippningen? Manna.

Ge mig mera.

En uppföljare nästa vecka, visst?

Petter

8

Jag var mitt uppe i min (bitvis ansträngda) Bond-period där någon gång runt 2002 (såg _alla_ filmer i rad, reds anm). Och befann mig i Roger Moore-träsket – ni vet. Pajig och nästan instrumentellt framskruvad Papphammar-matiné med kuslig Charles Ingvar Jönsson-stämning (2 x Gösta Ekman där).

Lyteskomik och slapstick. Gäspigt medhårs. Nada action. Knappt äventyr. Inget blod alls.

Så såg jag ”The Bourne Identity”, någonstans mitt i allt. Ville bryta av. Tisslades ju.

Och wow.

Jag flög in med den finniga ryggen i soffan, tagen (på allvar) av det råa, hudnära och sammanbitna.

Jason Bourne trumfade min Bond. Rörde mig oceaner och åter oceaner bort från Moores fånstuntiga och onelinerblaserade cirkusagent.

Vi möter lönnmördaren Jason (Matt Damon) som vaknar upp på en skuta i storm med förlorat minne. Han har ett chip under huden, migrän AF och är skjuten i ryggen. Men fast besluten att gräva fram sin identitet ger han sig iväg över Europa för att hitta svar.

Han jagar.

Och jagas.

Det är en tät och dunkel klangbotten i Doug Limans spionrulle, baserad på paddige (bildgoogla!) jänkarförfattaren Robert Ludlums litterära förlaga från 1980.

Det karga öst, CIA-byggnader med pissigt (gult!) ljus och _strama_ yrkesmän med buttondown som varsamt spelar ut korten mot varandra.

Jag sitter på nålar här.

Fängslas av kemin och samspelet mellan inåtvände Bourne och utlevande medfången (?) Marie (Franka Potente).
Häpnar över brutaliteten (bläckpenna TYP genom handen!) i det knogkåta och fintäljda actionhantverk som ”TBI” de facto ÄR.

Men det finns även ett noggrant peelande här, där KARAKTÄREN och MÄNNISKAN ”Jasse” (Petter Arbmans homie Jasmin Jahja, yes?) långsamt denuderas.

En man utan riktning men med mål.

Äh.

”The Bourne Identity” vred verkligen om mig.

Drog till den där riktningsförändrande flärpen under båten (köl?) så att jag åkte in i någonting annat som var tystare, hårdare, ärligare (!) och bättre.

It was a really good place to be at, you know.

Joakim