Vi GILLAR ju “The CoCU”, som mitt älskade Kinda Funny-gäng kallar det.
The Conjuring Cinematic Universe – då. Vilket innefattar allt från originalet från 2013 till berättelserna om den FUCKADE dockan Annabelle och senast filmerna om den ÄN MER FUCKADE nunnan (!).
I alla de filmerna finns åtminstone EN bannemig ASBRA skräckscen, en sån där blodisande makaber idé som realiseras på effektivast möjliga sätt. Loppor: frys.
Bäst i serien är ju dock delarna som är *mainline*, Conjuring-filmerna alltså. Kanske tvåan allra bäst, med den där vidrige surgubben i ett regnigt England.
Och här har vi alltså nummer tre.
Ooooch … ja, den är väl OKEJ? Men inte så värst läskig?
Det FINNS ju något där under ytan, bokstavligt talat: att det är DJÄVULEN, hin håle själv, som vi har att göra med. Det Mörkaste Ursprunget, Den Ultimata Ondskan. Men potentialen vaskas, va?
Läskigast är väl alla scener som involverar stackars UNGEN – snälla bespara oss från skräck med BARN! Framförallt den då han först kommer i kontakt med demonen (eller självaste Satan??) på en vattensäng. Demoniska händer och ansikten under ytan och så vidare, nej nej NEJ!!!
Please let us be, demaaaani.
DOCK ATT (DET gamla Twitter-uttrycket!) resten av filmens PLOT och allmänna skrämselpotential krymper rätt rejält när vi får reda på att huvudskurken inte RIKTIGT är Satan, utan en hängiven satanist, en vanlig människa av kött och blod. Hon ser ut som Sara Danius (R.I.P.) och har en jättetrevlig samtalston när hon förklarar hur hon ska stjäla själar und so weiter.
Nej jag vet inte. Habilt men urvattnat.
Vårt anti-satanistiska power couple Ed och Lorraine är tillbaka vid ouijabrädet för att sparka demoner i rövva och driva ut ond skit ur kroppar.
Efter helt klart HABILA ”The Conjuring” och minst lika vassa uppföljaren ”The Conjuring 2” är det nu dags för den (i skräckkretsar) mer eller mindre obligatoriska _dippen_.
För ”The Conjuring: The Devil Made Me Do It” är inte särskilt bra, va.
Jag känner mig konkret AF i dag, så det blir några goda snippets här nedanför som reder ut några av de största problemen med Michael Chaves failande horrorpannkaka.
Ett: Ed och Lorres (!) nemesis här är inte alls läskig. Vad fan, ju. Värsta supertrevliga homien – då. Är artig, propert klädd och saknar allt vad demoniskt mörker heter. Dödar ALL nerv. Ajabaja etcetera.
Två: längden. Nej, det håller SÅ KLART inte att kavla ut dehänne i långpanna. En timme och femtio minuter är långtifrån vad vi här på TR-redaktionen TOLERERAR. Kunde inte Chaves och gänget hyvla av en död halvtimme eller så och strama till storyn och scenerna för bättre utväxling? Yes, yes, me think so.
Tre: spoiler warning Å så vidare. Men det här med att Ed får hjärtstrul och hamnar i rullstol för att sedan halta runt som en svag PRO-gubbe filmen igenom (utöver några rappa Usain Bolt-kliv i slutet) sänker ju typ en stor del av filmen. Vi vill ha TRYGGE och STARKE Eddy som använder sitt behärskade lugn för att verbalt montera ned djävulen.
Nej, det här var ingen toppenfilm.
Ljudsättningen under eftertexterna var nog det läskigaste.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
