The Emoji Movie

4

Jo, jo.

Jag skrattar faktiskt vid ett par tillfällen.

Vissa manusidéer är inte så dumma. Kreativa, rentav.

Det är en rätt bra CAST – TJ Miller, James Corden överraskande stabil som skådis och Maya Angelou är bäst som vanligt.

Men.

Ja.

Jag minns ju typ en scen ur filmen, så här tre dagar senare.

Det är talande.

”The Emoji Movie” känns som en KLASSISK ”Oh fuck, sista utkastet på manus ska vara inne om FEM TIMMAR, var är NOCCO:n??”-produkt.

Och bör inte tillägnas så mycket mer uppmärksamhet än ovanstående.

Petter

5

Jag var sen med emojis.

Det var nästan en princip, det där. Våga Vägra Figurer. I stället: stram kommunikation. Bara bokstäver och återhållsamma interpunktioner. Utlevande, nej tack.

Men nu: mjukare. Till och med galen, ibland, jag är.

Och: jag gillar typ ”The Emoji Movie”.

Den är ganska så rolig ju. Underhållande, enkel och nästan omskakande (!). Jättekul att se sina digitala favvisar (ölglaset, popcornbunken) knata runt inne i ett läckert gränssnitt.

För det är – ja – häftigt (!!) att se emojisarna leva. Jag tycker det. På riktigt, alltså.

Jag känner som jag gjorde när jag var tio år och tittade på ”Pokémon”. Eller som när jag var ännu yngre och såg ”En cell-sam historia”.

Att åka in i något, se någonting statiskt leva och upptäcka en helt annan imaginär värld TYP. Något semi-/pseudo-antropomorfiserande.

Äh.

It is me who is getting flummy, no?

Kanske går jag på allt.

Blundar för all förtäckt reklam (appar som Youtube, Dropbox och Shazaam [!] svishar förbi) och ser inte alls problematiken i alla produktplaceringar.

Men jag väljer att se storyn.

Om den förvirrande meh-emojin Gene (T.J. Miller) som brottas med sina outforskade sinneslägen och flyr chattappen Textopolis.

Om äventyret som uppenbarar sig. Att jaga kod och rädda mobilinnehållet från radering. Förälskelsen (?) med hackern Jailbreak (Iliana Glazer)

Känns typ som ”Indiana Jones” ju.

Visst.

Andra halvan är just lite MEH.

Men i stort är det här en skojig åktur i appland.

Joakim