Åh, berättelsen som BYGGS!
Det är som om Francis Ford Coppola, Pacino & co tog kanvasen som var första filmen, monterade en oljerigg på den jäveln och fann att det fanns ÄNNU mer djup att utvinna.
Äh. Lite halvdan liknelse?
Men tvåan är ju verkligen som ettan upphöjd i tio.
Dryga tre och en halv timme.
Men det är inget större problem, trots att vi (ju) är rätt eposallergiska här på TR-redax.
Jag ser det nästan, snarare, som en oerhört välgjord TV-serie som slagits ihop till en film. På något sätt. Så djupt är narrativet, så mycket får karaktärerna fläkas ut och utvecklas.
Den stora höjdpunkten är så klart Al Pacino.
Har väl i princip aldrig varit bättre än här?
Få som har varit det.
Han BEBOR verkligen rollen som Michael Corleone, allt mer antisocial och empatistörd för var dag som går. Från de där vackra, ömma scenerna med sin familj (sonens teckning!) i början till den iskalla tystnaden i slutet.
Pacino är 110% genom allt. Vakuumtät i sin gestaltning. Var bara 34 år när filmen släpptes. Och framstår ju som … utan ålder.
Förstår ni vad jag menar?
Det finns så många urstarka scener som bärs upp nästan helt av Pacinos otroliga insats. Konflikten med Kay mot slutet (allt blod som försvinner från ansiktet!), ”You broke my heart”-scenen med Fredo, tidigare nämnda ömhet mot sin son. Allt det där.
Sen är hela ursprungsberättelsen för Vito Corleone också några timmar fantastiskt berättande. DEN STORA
HÄMNDEN!
Men men.
Nu blir det fest här.
Våren är kommen.
Welcome, De Niro.
In kliver den till åren köttige (!) kvartsitalienaren (här young och slank AF) och lirar skjortan av oss som den unge och prunkande Vito (i ettan spelad av Brando).
Tvåan, alltså.
Bättre, ja?
Jo, visst är det deluxetrivsel som slinker ned i svalget. #TheTruth
Coppola kokar fortfarande det mesta på låg värme (EJ snabbnudlisar här) och PART TWO i sagan om familjen Corleone är ASLÅNG, precis som ettan.
Tre timmar och tjugo minuter.
*häpnar*
Story: vi följer Vitos frammarsch och uppbyggnad av sitt lömska gangsterimperium i Amerikatt parallellt med hur Michael (Al Pacino) senare försöker att upprätthålla det.
Det är ju en smet.
Familjesvek, aborter, mord, uppgörelser, begravningar, tillitsproblematik (?) och skott i dicken (!) UNT SO WEITER.
Och: me likey.
Trots den absurda långpanna i vilken The Cop gräddat sin uppföljare i är det spännande, mörkt och typ gripande.
Kul med två spår – ju – där backstoryn om supertrevlige (?) Vito verkligen adderar, ja, lite FRÄSCHÖR till Michaels kallhamrade operandi där det mesta löper i moll.
Bäst: Al Pacino, som så hårt cementerar sin Michael och borrar ner huvudet ÄN djupare i den TRASMA som Vitos son blivit och är.
De Niro? Typ mest snygg.
Keaton? Stabil och SKARP ju!
Här ser jag/vi fram emot trean!!!!
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
