Jag har sett ”The Irishman” på:
– Min 55-tumsteve
– Min telefon på pendeltåget
– Min telefon i lunchsalen på jobbet (den var nästan tom, HELT antisocial är jag inte)
– Min dator
– Min iPad
Man får ta till sina taktiker när man laborerar med 209 minuter aka 3 timmar och 29 minuter aka börjar kolla 20:00 och är färdig 23:30.
*torkar pannan och pustar ut*
Exhausting, sises and broses. Särskilt mitt i en arbetsvecka när året lider mot sitt slut.
Så man får ju stycka upp.
Vi såg första halvtimmen tillsammans, sen blev det en typ större delad upplevelse än själva filmen i sig att berätta för varandra hur, när och var vi fortsatte tälja på filmen.
Och det var väl inte så dumt i sig, inser jag nu.
Det var ganska trevligt.
Kanske hade berättelsen gjorts större tjänster om Martin Scorsese hade haft ödmjukheten och fingret på samtidspulsen nog att klippa upp det till en miniserie.
Men nu blev det ju typ så vi såg den, ändå.
Anyway. Hur är filmen då?
Well. Riktigt bra!
Det är ett mustigt manus som ger kött och blod till en berättelse som i andra händer hade blivit snustorr krimpoddosande återgivning av SÅ HÄR GICK DET TILL NÄR USA:S KONGRESS FÖRBEREDDE EN RIKSRÄTTSPROCESS eller dylikt.
Scorsese fokuserar på människorna bakom alla TRUE EVENTS, och inkorporerar ett oväntat stort stråk melankolik.
Det är ibland sagolikt bra spelat av Pacino, De Niro och kanske särskilt Pesci.
Jag rekommenderar med värme. I lagom doser.
Monstruös och vildvuxen.
Det är den – ju – Martin Scorceses resliga bjässe till maffiaepos där trojkan De Niro, Al Pacino och Joe Pesci bildar stark försvarslinje.
Så pass jäst ur sin bunke att jag (vi?) endast lyckas få ner den i små, små pyttetuggor.
Vi börja synka den tillsammans – as per usual – men hinner bara ta oss en halvtimme in eller så innan livet kommer emellan.
Sedan blir det en jakt.
En timme på länsbuss.
Några minuter på toaletten (!).
En bättre kvart med bara ljud (!!) och mobilen i fickan.
Det tar väl typ en dag eller så. Och när man känner att nu, nu måste väl det ÄNDÅ vara över. Då kollar man på Netflix-tidslinjen och ser hur ”47:12” lyser i rött längst till höger. WTF. Trekvart kvar?
Crazy stuff.
Men ”The Irishman” ursäktar sig inte (alls) och är en ganska så tät story där det mesta är välspelat, spännande och gediget. Den äter sig in, den här jäveln, och nog sitter jag (Joakim Gerhardsson, reds anm) på nålarna, de vassa, under sista timmen och undrar hur allt ska gå och vem som ska gola på vem och så vidare.
De Niro är vass som stoiske allt-i-allon Frank.
Men bäst (no surprise) är Al Pacino i rollen som den korrupte, koleriske och smått megalomaniske fackpampen Jimmy Hoffa. Elektrisk som vanligt, Al.
”The Irishman” är sevärd.
Men tips: stycka upp den i fyra sittningar (tänk miniserie).
Annars blir det slitigt.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
