The Revenant

8

Jag kommer att tänka på ett uttalande Denis Villeneuve gjorde nyligen.

Dune-regissören sa att han hatar dialog. Att det hör hemma i teater och TV. ”Pure image and sound, that is the power of cinema”.

Det slog an en sträng i mig. Nog för att jag älskar Aaron Sorkin, Nora Ephron och komedier sprängfyllda med potenta repliker à la ”Superbad” – men PURE IMAGE AND SOUND är det som i dagsläget tilltalar mig mest.

Jag känner lite: jag orkar inte MED alla ord. Det är så mycket som kan gå FEL med alla ord. Det kräver en synnerligen välvässad penna; då kan dialogen vara det som lyfter en film, det som gör att den sjunger i luften och får en resonans i vår (inre förståelse av) mänsklighet.

Men om pennan är förhållandevis trubbig – why bother?

Jag respekterar en filmskapare som förstår värdet i bild och ljud, i musik, i koreografi, såväl som dialog. Och som har vettet att tillämpa de olika delarna där de är bäst lämpade.

Alejandro Gonzáles Iñárritu är uppenbarligen en av dem.

”The Revenant” är en resa – bokstavligt och bildligt talat – där tittaren dras med, obevekligt och konstant i händelsernas centrum. Man kan inte hjälpa annat än att sitta på stolskanten och följa med varje rörelse, varje ljud, varje skiftning i toner från Ryuchi Sakamotos närmast amorfa soundtrack. En stor del är också Emmanuel Lubezkis levande kamera; som ett spöke som drar med oss i sitt POV (fem år innan TikTok-kidsen som helt missförstod begreppet).

Och nej, det är inte mycket dialog. Det är så skönt. Det får mig att känna mer för allt som sker, känna Glass sorg, smärta, ilska, hämndlystnad.

Skådespeleriet gör förstås sitt till där, också.

Jag minns att vissa fnyste åt att Leonardo DiCaprio fick sin efterlängade Oscar för just denna roll. Som att det var ett slags ställföreträdare för alla andra roller han gjort. Men här är Leo fantastisk. Det är så mycket fysik, så mycket ljud, så mycket bara … rent känslotillstånd. Det är en storslagen rollprestation.

En kraftfull film.

Petter

9

The big, big mama grizzly featuring cubs.

Vi kan väl börja med DEN scenen; stoiske Hughs MEGET rysliga tête-à-tête med Dynamit-Bamse som river honom sönder och itu.

Det är ju mer eller mindre startskottet för hämndlystna ”The Revenant”, den där hemska uppgörelsen, även om den kommer först en bit in i Iñárritu våldsamt vackra och tystlåtna vildmarksskildring av en mans minst sagt KROKIGA resa från semi-death fram till vedergällning.

Omskakande, brutalt och hudnära. Mycket tack vare linskungen Lubezki (fotot – då) som här tangerar de höjder i ”Children of Men” som mexikanen brejkade-ish med (en scen är väl TYP 20 minuter utan klipp?).

Immersive som fuck – ju.

Dagg som droppar, texturrik snö, SUPERLOSSLESS ljudbild (nature, huh?), typ obehagligt skarpa 4K-grantoppar (trots 1080p-upplösning henan), ondsinta flodvågor och hela tiden en uppslukande detaljrikedom som skjutsar in oss tätt intill Hugh längs med dennes golgatavandring. Man känner FUKT, VIND och KYLA. *hämtar filten*

Visst är det här ett äventyr.

Galet spännande mest hela tiden, trots att anslaget är lugubert med återhållsam dialog.

I stället är det genom SKEENDENA vi rör oss framåt och lär känna allt det omkring. När Leo (fick _äntligen_ sin Oscar för rollen som Hugh här!) grymtar sig fram, krypande, till en förhistorisk roadkill för att glufsa i sig råa organ och fylla på depåerna.

Eller i blickarna från själviske svinet John (Tom Hardy) när han innästlad i lögner och svek försöker att dupera sin omgivning för att hålla sig själv i liv lite, lite till.

Yes, yes. Homies of movies and amigos of the world.

Det är INTENSE SHIT som dränker sketsöfforna våra.

Typ ett mästerverk.

Drabbande, ensligt, rått och med ett ständigt bultande hjärta som får en själv att vilja steppa in och sätta knivarna där de hör hemma.

What a flic.

Joakim