The Wife

6

Okay, okay!

Eller ”Okej, okej”?

När FAN skriver man ”Okay”?

Anyway.

Är närmast ASSALONGS här. Newly homely arrived from bar in
Shibuya, Tokyo.

Also writing in not KLOCKERS English.

Nä. Sorry.

The Wife.

Björn Runges senaste rulle. Fick Oscar, eller?

*googlar*

Nej, ingen Oscar. Men Glenn Close vann för bästa skådespelerska i drama på Golden Globes.

Välförtjänt, ju.

Close är drabbande här. Först det tålmodigt tigande som sen sakta kokar upp och blir ILSKA rakt i fejjan på Jonathan Pryces snedknullande nobelpristagare till författargubbe.

You’re such a fucking pro – I like it.

Riktat till Glenn, då.

I’m a sick f**k, I like a quick f**ck.

Riktat till Joakim, då.

Nä men ”The Wife”. Den är bra. Drabbande i stunder, framförallt med Close.

Till skillnad från Joakim gillar jag inte flashbackscenerna så mycket. Inte så väl genomförda, TBH. Skådespeleriet vacklar lite, tycker jag.

Även dialog och manus.

Allt är liksom helt okej, ganska bra.

Lite som författaren i filmen, nobelpristagaren John Castleman, innan hans briljanta fru lägger handen vid hans verk: det är inte dåligt, det har potential, men det kan bli mycket bättre.

Jag önskar att filmens Joan Castleman hade lagt handen vid hela filmen i sig.

Vilket ju i sig hade blivit ett sinnessjukt brott genom fjärde väggen.

Men det hade blivit en bättre film.

Petter

6

Jodå.

Jonathan Pryce – som här spelar eldige författarsvinet Joe Castlemann – minns man ju.

Tänker _främst_ på Bond-rullen ”Tomorrow Never Dies” där han iklädde sig rollen som den onde (men propre) murvelmogulen Elliot Carver. Strimlades – SPOILER – väl typ i en tryckeripress, va?

Äh.

Nog om det.

”The Wife” – då.

Svenske regissören Björn Runges bubblande take (!) på Meg Wolitzers (eventuellt hyllade – ja?) roman med samma namn.

Om Joe (not me, reds anm) som blir tilldelad Nobelpriset i litteratur och/men bärs fram av alienerade hustrun Joan (Glenn Close).

Det är mycket som fräser under ytan. För något skaver ju AF mellan Joe och Joan, så är det ju. Och mitt i allt hittar vi en upprorisk och indignerad son (David, spelad av Max Irons) med författardrömmar som mest av allt vill ha sin farsas välsignelse och lovord för att svabba bort sin vilda frustration.

Ganska tätt drama här. Relationell insolvens och så. Hemligheter, medberoende och tysta överenskommelser och heder och stolthet och grejer. Att till sist våga SLITA sig loss.

Bäst: Pryce och Close. Samspelet där tangerar nästan det mellan Robin Williams och Kathy Baker i ”Boulevard”.

Den semi-demente, yvige och notoriskt otrogne patriarken Joe som hela tiden har nära till raseri och förlitar sig fullt ut på affekt när något knasar.

Och stillsamma Joan som sammanbitet och lydigt tassar bredvid sin make som marginaliserat kuttersmycke (fuck off, Joe!!!!) i väntan på att hennes egen kompass bränner till tillräckligt mycket för att hon ska ta klivet (ja ja ja, Joan!!!) därifrån.

Sämst: småsömnig och förutsägbar. Lite träigt teatermässig, yes?

Pluspoäng: längden! Ingen film – utöver TYP ”Avengers: Endgame” – borde få vara över två timmar.

Joakim