Top Gun

8

TOP LID.

The story of how Pete Arby watched the 1986 American classic “Top Gun”, for the first time, in the year of our Lord 2022. And it made his top lid blow off. In a good way.

In a good way.

Hehe.

Äh.

Ursäkta ett bus, will you please?

Men så är det: jag har aldrig sett ”Toppis” förut. LITE sjukt ändå, eftersom jag sett andra filmer från samma era (”Snuten i Hollywood”, ”Tillbaka till framtiden”, ”Dödligt vapen” etc) typ 20 gånger styck.

Och, ja, ”Toppis” fick mitt topplock att gå. I positiv bemärkelse.

Jag blev på riktigt lite blown away av först och främst fotot.

Fantastiska SHOTS på flottiljen (?) som planen lyfter ifrån och SERVAS på, mitt i Indiska oceanen (??).

Det ligger en dallrande stämning över ”TG” också. Scenerna inifrån planen, nära Toms ansikte när han flyger. Närbilder på intensiva blickar mellan honom och Kelly McGillis när de raggar på varandra.

Very sexy.

Det är väl inget oerhört känslomässigt djup i manuset, månne.

Men behövs det?

Nej.

Det är ytligt och intensivt.

In a good way.

Petter

7

Jag slås först av hur vacker ”Top Gun” är.

Det ligger nästan som ett välavvägt Instagram-filter över Tony Scotts ikoniska skildring av tuppige piloten Maverick (Tom Cruise). Slående solnedgångar, filmlinser som blir NITADE av naturen, vår vackra jord från ovan. Och så där.

”Top Gun” är 80-talet för mig.

Mycket, förmodligen, tack vare new wawe-iga synthpärlan ”Take My Breath Away” (bland annat skriven av Giorgio Moroder) av jämkarbandet Berlin som mer än NÅGOT annat för en tillbaka till de cineastiska glansdagar som dränkte oss i mer än vettiga actionrullar. Lättsmält, snyggt och bra.

Så klart är det lite lökigt. Men på ett bra sätt.

Tuppfäktandet mellan Maverick och Iceman (en osvullen Val Kilmer i sin peak) är självklart ganska fånig. Och inne i omklädningsrummet, när stridspittarna växlar ner eller upp inför/efter flygning, är det många grabbiga oneliners som vi nog skulle ha klarat oss bra utan.

Men samtidigt: det är ju det ovan som gör ”Top Gun” till vad den är.

Det hade inte fungerat på något annat sätt.

Det ska ju vara lite kantstött, lätttuggat och semi-korkat. För till syvende och sist handlar det om en känsla. Och där är den numer framlidne (RIP) Tony Scott så säker på handen.

Ett retrodoftande vykort med vrålande motorer som får en att bli ännu mer nyfiken på vad uppföljaren ”Top Gun: Maverick”, som släpps TYP om några veckor, har att bjuda på.

Upp i luften, hombres!

Joakim