Trainspotting

8

Det finns en särskild sorts nittiotalsgenre av filmer.

Ingredienser: Ett mer eller mindre motley crew av (mest) män med medelålder 26. En tydlig protagonist som även är voiceoverberättaren, i ett romantiskt perfekt (”We would always x and y back in those days”). Sex.

Droger. Snabb klippning och suggestivt filmade scener. Och ett noga utvalt soundtrack.

Voilá: du har en ”Goodfellas”, du har en ”Lock, Stock and Two Smoking Barrels”.

Eller du har en ”Trainspotting”.

Jag förstår ju nu, första gången jag ser den (!) att det här var ett av de mest tongivande exemplen i nämnda genre. Förstår det populärkulturella avtrycket den lämnat, varför den ses som en så central del av modern brittisk populärkultur.

På många sätt känns den före sin tid. I hur kvick den är, i dialogen, greppet att blanda fantasi och verklighet sömlöst, hur kameran används för att sätta en särskild stämning, timingen i hur precis rätt låt klipps in vid rätt tillfälle.

Jag vill också lyfta fram den nyanserade synen på filmens huvudtema droger – förståelsen förmedlas både för den närmast oemotståndliga lockelsen som dess oändligt destruktiva kraft. Det är en INTE antiintellektuell skildring av social utsatthet och alla de andra faktorer som kan leda till missbruk.

Älskar skiten.

Ewan McGregor är fantastisk här. Även birollerna, inte minst Robert Carlyles aggrospinkis Begbie och den timide Spud.

Orkar inte skriva mer nu, sisses and broses.

Toppen, klassiker, gööööött mos.

Ha d gott.

Petter

6

Att se ”Trainspotting” är ju en aning hisnande.

De solkiga miljöerna, där varenda hörn tycks samla på sig damm, diarré och kanyler. Det vindpinade, karga Edinburgh (remember the trip, lad Arn?).

Och framför allt mig själv.

Är inte det lustigt, det?

Men jag ser ju Joakim Gerhardsson i Renton (Ewan McGregor). TYP bara på grund av att hans frilla är RUGGIGT synkad med mitt eget snaggdito från däromkring milleniumskiftet.

Det är ju väldigt fräckt.

Hur en kontext som ligger så pass långt bort från en själv samtidigt har förmågan att öppna upp stormiga hav av invasiv och återblickande introspektion genom något så, ja, banalt.

Medan ”Spud” (Ewen Bremner) och ”Sick Boy” (Jonny Lee Miller) skjutsar in litervis med smack i trötta vener (eller är det ådror?) ligger jag här med en bunke Indiana-popcorn och tänker på högstadiets FALL och SEGRAR.

Filmen i sig?

Ganska fin.

Varm, typ.

Och rätt rolig!

Där Renton – aka ”Rent Boy” – försöker att avgifta sig såväl kemiskt som relationellt utan att trampa snett på nytt.

Höjdpunkt: Francis ”Franco” Begbie (Robert Carlyle). Jag ställer mig som på tå i varje scen han finns med i. Rapp, oberäknelig och vackert bräcklig, ljuvligt spelad av SKARPE Rob.

Och den är lättsam på något sätt, den här rullen, den tarvar inte sin tittare. Den är lagom och OKEJ+ (du säger ”MVG++” du, Pecka?).

Bra så.

Joakim