Jag älskar barnvänliga action-/äventyrsfilmer.
Tänk JJ Abrams ”Super 8”, eller alla filmer av Spielberg och gänget som JJ försökte efterlikna/hylla.
Ingredienserna är alltid där: småputtrig amerikansk stad, barn i förpubertal-till-pubertal ålder som protagonist, snälla vuxna som hjälper till, dumma vuxna som försöker stjälpa – och förstås något övernaturligt.
”UFO Sweden” sneglar uppenbarligen åt det här hållet, och lyckas verkligen förvånansvärt väl att uppnå en liknande nivå.
Mycket har vi att tacka de redan superhyllade effekterna för – de är helt enkelt utsökta. Bättre än vissa blockbusters som går på bio just nu. På riktigt! Great job, Crazy Pictures.
Men också: fotot! Det är på en otvivelaktigt internationell nivå. Kreativa vinklar, krispig bild, klockren … ja, vad säger man, färgmättnad? Det ser helt enkelt riktigt bra ut.
Filmen i övrigt, då? Själva filmen, alltså? Berättelsen?
Lugn, lugn. Jag kommer in på det.
Det är en helt okej story om en tonåring och hennes – ofrivilligt eller inte? – frånvarande far. Och om subkulturer som ett hem för de som känner sig utanför. Det är hyfsat hjärtevärmande, och rätt roligt. Extra guldstjärna till Isabelle Kyed i rollen som SKÖNINGEN Töna.
Verkligen sevärd. Finns på SVT Play!
Gillar min foliehatt, jag.
Konsumerar så mycket konspirationsteorier och typ pseudovetenskap att Reddit-servarna nog undrar vad det är för crazy tok från southern Sweden som refreshar r/UFOs som en vettvillig (!).
Men I’m digging that shit.
Prenumerade ju på (ännu aktiva?) UFO Aktuellt back in the fakkin days.
Så med DET i bakhuvudet smashar jag in mig själv i det hypade filmskaparkollektivet (?) Crazy Pictures och deras första långhylsa.
”UFO Sweden”, då.
Om en dotter som förlorat sin farsa, men tror att han egentligen ”bara” blivit bortförd av utomjordingar.
Och visst är det imponerande hur mycket som de facto går att skapa med jämförelsevisa kaffepengar.
Vi har POWERFUL CGI, ett maffigt ”Interstellar”-osande soundtrack; synthmattor som sladdar in i ”Stranger Things” och kolliderar med ett Nolan-esque foto i väl avvägda färgtoner.
Impressed, I am.
Och även om storyn som sådan inte bär samma tyngd är det helt klart TRIVSEL i Mr Sketissöffa i nära två timmar.
Rekommenderas – ju.