What’s Eating Gilbert Grape

8

Den här filmen har en melankolisk nerv som ligger där under, konstant vibrerande.

Uppgivenheten i att vara typ 19 och längta bort bort bort så jäääävla hårt.

Men man är fast. Det går bara inte att lämna, inte utan att sätta sprickor i några hjärtan – inte minst ens eget.

”Gilbert Grabe” är en tidlös berättelse.

Juliette Lewis och Leonardo DiCaprio – framförallt DiCaprio! – är freaking amaaaazing här. Vilken närvaro i rollen! Gestaltningen av Arnie är så djupt gripande, jag vet inte senast jag kände så mycket för en fiktiv karaktär. Min pojk!!

Semi-hot take dock: Johnny Depp är rätt … tråkig? TRÄIG! Förvånansvärt lättersättlig i den här filmen.
Manuset ska fan ha CUDOS också för hur oförutsägbart det är.

Det är en märklig film, ”GG”.

Men det jag tar med mig är den där oerhörda tonträffen i NERVEN. Sorgligt och vackert.

Petter

9

Wow.

Man har ju FÖR ALL DEL hört gott om ”den tidiga” Hallström, med ”Mitt liv som hund” och ”Ciderhusreglerna” å så, innan det blev kreativ tomgång och själlös utförslöpa med alla plågsamt ekande Nicholas Sparks-plumpar.

Pissiga vovverullen ”A Dog’s Purpose” på det och nog känner man INTE mycket för Lasse nuförtiden.

Men åter till guldåren.

1993, närmare bestämt.

”What’s Eating Gilbert Grape”.

Nearly a masterpiece, I correct am?

Jag såg den här för, well, typish 15 år sedan. Med scener som brände sig fast rätt hårt och som överlevt Tidens Tänder.

Överviktiga morsan Betty (Darlene Cates) som isolerat sig efter makens självmord och långsamt jäser sönder.

Badkarsscenen där en huttrande Arnie (DiCaprio) legat i timmar (?) och kylts ner när familjens motor, äldste barnet Gilbert (Johnny Depp), för en gångs skull lägger plikten och ansvaret åt sidan för att upptäcka sig själv.

Och alla bråken – då. Och skriken. I en familj som sakta löses upp under allt vilt fäktande.

Betty som stampar sönder golvet, tårtan som brakar ner i golvet, Arnie som vrålar ”DEAD DEAD DEAD” i det kaos och i den storm där Gilbert måste iklä sig lugnet och agera såväl mast och ankare som kompass.

Hallström lyckas väl med typ allt här.

Tempot är perfekt, vi tillåts själva glida in och KÄNNA med alla familjemedlemmar utan att saker och ting uttalas. I varenda relation finns NERV.

Och Leo – då.

Our guy.

Som här (väl?) gör typ sitt livs prestation som den intellektuellt funktionsnedsatte Arnie.

Det finns så många nyanser, detaljer och subtila små bitar som DiCaprio använder sig av för att mejsla ut sin karaktär till en av de mest ikoniska (TYP!) som ”renderats ut”.

Smått ofattbart – JU – att som nybakad och semi-vilsen 19-åring kliva in i ett Hollywood-drama och ÄGA sönder allt och alla runt omkring sig.

Nej, shit ASSÅ.

Det här är en bitig höger från den Hallström som kunde sitt drama.

En av 90-talets most finests, hombres.

Joakim