White House Down

5

TEJTUM TEJTUM TEJTUM! Jag babblar om honom, jag vet. Men jag ÄR!

Så JÄVLA!

FÖRTJUST!

Här spelar han en biffig singelpapi som länge jobbat som säkerhetsvakt för en kongressmedlem. Nu vill han OPP i karriären! Till Vita huset!

West Wing!

GET DOWN MISTER PRESIDENT!

We lost POTUS. Eagle is down. *sliter ut öronsnäckan* *sad face*

Hehe. Nej. Försöker inte spoila något här.

Men det är det där han drömmer om, Tatums karaktär som jag inte minns vad det var han hette men jag gissar på John och det är fan SÄKERT rätt med tanke på förutsägbarheten i Roland Emmerichs filmer.

Här har den bombastiske tysken snott ihop ännu en WORST CASE SCENARIO-rulle med fokus på Vita huset. Tänk om terrorister tog sig in och tog över det hela? Vad skulle HÄNDA?!

Jo: Channing Tatum skulle gå runt med sin dotter, tappa bort henne i allt kaos och sen ta död på varenda liten skurk. Med hjälp av presidenten, så klart. Här spelad av Jamie Foxx, vars skådespelarinsats begränsar sig TYP till att vara sig själv med dyr kostym på.

Tatum däremot! Eller ja, han är ju inte otrolig.

Men han har – återigen – en inneboende charm som skiljer honom från många andra actionhunkar. En komisk timing. Ibland förvandlas filmen plötsligt till I PRINCIP ”21 Jump Street”, som när Tatum och Foxx käbblas i en kulsprutad limousine. Och det kommer nog mer ur Tatums förmågor än Emmerich kreativa lusta.

Effekterna skiftar kvalitet rätt starkt. Vissa explosioner ser 1983 ut. Minuter senare ser vi oerhört snyggt animerade helikoptrar i rafflande actionscener.

Och ja, det är rafflande action, både en, två och tre gånger. Manuset är så förutsägbart att man kan sätta på mute och själv fylla i korrekt dialog utan eftertanke. Skådespelarna (i synnerhet Tatum och han-den-där-från-Six-Feet-Under) är helt OK.

Det är en skitrulle på flera sätt, så klart.

Men den är underhållande. Det är något visst med Vita huset som skådeplats. Jag vill flytta in! Fira jul där! Komma på middag!

Why won’t you call me back, Barack?!

Petter

3

Triggerglade Roland Emmerich har gjort sig en karriär på att köra städer i blendern.

Från “Independence Day” via “Day After Tomorrow” till “2012”.

Less is more?

Nä.

Inte om Stuttgarts egen Dynamit-Harry får bestämma.

Bryt av Empire State Building på mitten, smula ner Kreml och knäck Highway One som en kylfryst platta mjölkchoklad. DESTROY EVERYTHING FUCK HEY!!!

Men det är ju ett modus operandi, det med.

“I’m making movie for the masses”, har Emmerich själv sagt.

Och ja. På varje spenderad budgetkrona har han fått tre tillbaka. Där har vi ett box office-snitt som nog får filmjättarna att visa tänder.

I “White House Down” är förvisso (använder det för ofta, det ordet, jag gör?) svångremmen åtdragen och kvadratmetrarna färre. Men saker ska ändå FÖRSTÖRAS!

I korthet: snuten John Cale (Channing Tatum) söker jobb hos den amerikanska säkerhetstjänsten i Vita huset. Detta för att TYP imponera på sin försigkomna dotter Emily (Joey King) som han SJÄLVFALLET försummat TYP livet igenom.

Men knegchansen skiter sig, Cale hamnar mitt i en terroristinvasion (!) och får i stället iklä sig rollen som HEROIC MEGA DUDE när han plötsligt måste rädda sneakerspresidenten Sawyer (Jamie Foxx) ur infernot.

Så det blir pangpang och mullrande ”The Rock”-stråkar och explosioner och missiler och varenda hörn av Vita huset mosas till smågrus innan Emmerich (finally) bromsar in några minuter innan eftertexterna.

Vad tröttsam han är.

Eller?

Och det att alla stereotyper recyclas i VARJE film som snubben gör. Vad är det om? Så gräsligt förutsägbart, grått och dundertråkigt. Fan, Roland, är ju besviken här.

Behållningen?

Jao. *Anders Clark-röst*

Jag vet inte. Vita huset-guiden som comic relief? Kanske. Eller att Tatum på något obergripligt sätt ändå GLÄNSER till då och då. Att några vapen är coola.

Ja.

Ni hör ju.

Det är ju på den nivån det är.

Joakim