Änglagård

8

Ja, det här var ju inte väntat.

Bilden jag hade av Colin Nutley, och av Änglagård, var: töntigt, konstärligt undermåligt, överdrivet, normativt, spelar rakt in i medelsvenssons hjärta.

För att sedan upptäcka, så här första gången jag ser filmen, att det snarare är motsatsen till det där.

Det här är en film om trångsynthet, fördomsfullhet, envishet, om destruktiva grupprocesser som kan gro i ett litet samhälle.

Och om att när olika grupper till slut möts på riktigt så kan det kanske se ut så här. Det kanske kan sluta rätt lyckligt ändå.

Efter mycket konflikt, skit och aggression till en början, då.

Jag blev verkligen ljuvligt överraskad här.

Det är ett bra manus. Naturlig, trovärdig och rolig dialog som levereras på ett gediget sätt. Helena Bergström strålar ibland.

Spännande foto och klippning.

Ja, det känns typ som en Bergman-film. Fast modernare, då.

Vafan, Colin! Du är ju AUTEUR!

Petter

8

Har LÄNGE trott (mer eller mindre varit övertygad om) att jag hatat Colin Nutley.

Men så går jag igenom ”diskon” (läs diskografi/filmografi [?]).

”BlackJack (typ 9/10 – då), ”Gossip” (en av de första filmerna jag såg på bio, i filmrucklet på/i Hoverberg utanför Svenstavik) och ”Medicinen” (mysfnissig AF – garra 7.5-8/10?).

Shit – ju.

Haha!

Jo jo.

Älskar TYP karln, det verkar som.

Och ”Änglagård” överraskar mig.

Hudnära, autentisk dialog. Jättebra skådisar. En fin känsla för gestaltande detaljer. Otroligt karaktärsgalleri (Gottfrid!). Behagligt tempo.

Och det finns ju även någon hammare som slår här, i ”Nuttes” handfasta grepp, som kavlar ut trångsyntheten, protektionismen och all solkma i Den Svenska Byn som är, ja, typ ganska så drabbande och frän. Bra plankträff.

Oj.

Har ju HELT glömt handlingen här.

Vi tar det kort: en oldie (Per Oscarsson!) blir superdöd efter att han frontalkrockar på ett rätt rysligt sätt med sin retroläckra trampmoped (!).

Oldien äger en bautagård – då – som nu ska tillfalla (?) någon i släkt- eller byaleden.

Och när den arrogante bondepampen Axel (Sven Wollter) tror sig ha rätt till gården efter att ha läst någon typ ”landsbygdsklausul” dyker lädrige performanceartisten Fanny (Helena Bergström) upp på en snabb hoj med den märkligt mörke flanören Zac (Rikard Wolff).

Problemet för Axel?

Fanny är oldiens barnbarn.

Så Nutley bjuder in till ett konflikttätt drama i kvadrat här. Med ljuvligt skvaller, hårda duster och ett relationellt skärskådande som får mig att tyst nicka av impning. Där ett Västergötland i HDR-löddrig sommarprakt står som fond.

Well.

Lite tagen på sängen här.

Men mår ju bra och så.

Colin Nutley är ju _typ_ Sveriges egen Richard Linklater (”Boyhood” och så vidare).

SUGEN PÅ TVÅAN!!!!!

Joakim