Änglagård – Tredje Gången Gillt

3

Vad är det här för skit?

Va?

Mallorca?!

De frågorna uppstår efter TYP en minut.

När Molly Nutley – dotter till Helena B och Colin, då – skådespelar på en så låg nivå att Helena får skämmas.
Men i rättvisans namn får hon inte direkt dundermaterial att arbeta med, heller.

”Du har ljugit för mig stort!” säger 15-åringen till sin mamma.

Och Helena B svarar med något jag har glömt men det var förstås överspelat som fan. Vad hände, Helly B? Livlig och spirituell i ettan, ju!

Här: farligt nära skrotrulle.

Det är liksom så tydligt, ännu mer denna gång, att denna film har gjorts mer bara för att göra en uppföljare än för att det faktiskt finns en berättelse ”Nötis” och gänget vill föra fram.

Ploten kretsar liksom kring samma lightincestuösa ”pirr” som var centralt redan i första filmen. Vem är pappa? Vem är syster? Vem är bror? Vem får knulla med vem? Vem HAR knullat med vem?

Och ÅTERIGEN det inkonsekventa i karaktärsutvecklingen. Det är så tydligt att man inte skriver utifrån karaktärer här, utan ser karaktärer blott som verktyg för att föra en tom, oinspirerad berättelse framåt.

Som för att understryka ytterligare att det här manuset är dynga återanvänder Nutley konstant klipp från ettan och tvåan som KNAPPT passar in. De verkar ha pressats in med ett rostigt skohorn i de delar av filmen som i klipprummet tedde sig för svaga på egen hand. Typ bara för att fylla ut speltiden och kräva några extra kronor på biobiljetterna. Vem vet.

Enda höjdpunkten: Reine Brynolfsson som den numera något bedagade och uppgivna men också uppriktiga prosten (?) Henning Collmer (DET namnet!). Han har något väldigt humant i sig, rakt av vackra monologer mellan varven. Borde varit en solofilm om honom. ”Henning: Den gömda sorgen” typ. Kunde blivit starkt, C-Nut. Men du virrade bort dig i en skitsequel i stället.

Nä-ä, du.

JAG BETACKAR MIG!

Petter

3

Oh no, Colin.

What have you done?

Efter en nästan mirakulöst trevlig etta dök vi in i ett mer förvirrat och splittrad rum i uppföljaren.

Och nu, trean: typ jätteusel ju.

Fanny (Helena Bergström) och Zac (Rikard Wolff) är (ni kan aldrig gissa!!!!!) tillbaka i Yxared typ tjugo år efter första sommaren för att räta ut vetgirige dottern Alices (Molly Nutley) frågetecken om släktens historia.

Ingen verkar veta vem som är pappa till Fanny (lös det nu!!!!).

Och vem är egentligen Alices farsa?

Är det så att Colin lurar på incestuöst stoff här?

Så.

Låt oss lista några av bekymmersrynkorna.

Ett: dialogen. Vad hände där? Plankträffen var ju _exceptionell_ i första filmen. Hudnära och genuin. Nu är den mest skev (ingen tonåring pratar som Alice gör, Colin), substanslös och HÅRT scriptad.

Två: Mallorca. Varför har Fanny köpt någon sylta där? Geniale och insiktsfulle historienestorn Magnus ”Mål-Mange” Bergman har en intressant anti-drapa (?) om just det här. Hur Colin typ manipulerat (!) SF och skarvat in ORIMLIGA plotutflykter (New York i förra filmen) i manus mest för att teamet ska få en bättre vistelse utrikes. Skriv till honom (Magnus – då) på Facebook och fråga mer.

Tre: när ska byborna SLUTA ”terra” (!) Fanny och Zac. De har ju typ ingenting på fötterna, vilket nytillskottet Anki (Maria Lundqvist) är noga med att poängtera. Det är ju så tröttsamt.

Fyra: varför är den pantade och endimensionelle Ica Nära-fånen Mårten (Jakob Eklund) plötslig sharp AF och byns typ mest omnipotente människokännare? DET såg vi inte komma. Must be brain transplant, huh, Colin?

Bonus: hur överlevde ens (mini-spoiler) stackars Eva (Ing-Marie Carlsson) den där vådliga cykelolyckan i början av filmen? Värre än ett stunt i ”Jackass: The Movie”, ju.

Nä.

”Ä:TGG” är ingen höjdare. Colin försöker desperat att krama ur mer essens ur den (på det stora hela) rätt tama storyn om en ful, gul kåk i Västergötland. Men det är trötta spenar som mjölkas.

För han karvar rätt hårt i sina redan etablerade karaktärer, bökar runt som en vilde därinne för att andas in NY luft i historien, men förvrider dem så pass mycket att han på ett skoningslöst sätt även urholkar all trovärdighet.

Allt skinn och hjärta är borta.

I stället blir det platt, sööööömnigt och identitetslöst.

Inte ens mångbottnade flanören Zac är intressant längre.

No.

Me no likey this ending of a trilogy.

Joakim