Office Space

8

Fan, sicken klassiker.

Jag ska ju resa till Joakim Gerhardsson i Malmö i morgon bitti, jag, och har saker jag behöver hinna med på jobbet innan dess.

Därav: kortkort recension.

Turbo.

Jag älskar ifrågasättandet av den kapitalistiska amerikanska maskinen som mejar ner lönearbetares moral och livslusta, som ju ligger i grunden här, filmens själva eld.

Och jag skrattar högt åt många repliker, framförallt Michael Bolton.

”PC load letter, the fuck does that mean?!”

”that no-talent ASS CLOWN”

Och så vidare.

Det fascinerar mig att den upplevs lika bra i dag som den var när jag var, säg, 13.

Petter

7

Typ en tjuga in knackar grannen Lawrence (Diedrich Bader) på hos den uppgivne programmeraren Peter (Ron Livingston), slår sig ner i soffan och slänger ur sig den förfestosande frågan: ”What would you do if you had a million dollars?”.

”Nothing. I would relax. Sit on my ass all day”, säger Peter, tittar ner i bordet och fortsätter:

”I would do nothing.”

”Office Space” klär upp sig som en avslappnad komedi; ett lättsamt uppror mot de kedjor och bojor som sätter 8 till 5-knegare rejält på plats i skruvstädet.

Men att sticka ner fingret riktigt djupt i Mike Judges kultrulle gör mest ont.

Vi (eller i alla fall jag) ser Det Starka Dramat torna upp sig här. Om den typ superdeprimerade Peter som avskyr sitt jobb och sakta trasas sönder (evaporerar?) av den tyranniske bossen Lumbergh (Gary Cole) som hela tiden kommer med NYA DIREKTIV.

Det är många tomma blickar.

Framför allt i utbytet med loja kollegorna Michael (David Herman) och Samir (Ajay Naidu). Och det är där, i den gemenskapen, som det knyts band och revolt jäser.

Peter beslutar sig för att inte gå till jobbet. Han försover sig medvetet TYP tio timmar och når ett vackert nirvana som utöver rak rygg innefattar (bland anna) sönderskavda strandtofflor, makaber RAKMA och filmen ”Kung Fu”.

Han visslar sig fram, det gör han.

Visst.

Det finns fina fniss i ”Office Space”.

Skrivare som pulvriseras (”PC load letter! What the fuck does that mean?”) till tonerna av Magnus Bergman-pigg oldiehiphop.

Smått osannolika ”kryptobus” där lite hobbyswagande fulkod TYP kan göra programmerartrion ekonomiskt oberoende.

Bara de stereoptypa färgskalorna (grått, grått och … ja … grått?) i kontorslandskapet får EN – ju – att vrida fram smilet en aning.

Men jag väljer att se dramat här.

Det är starkt på så många sätt.

Joakim