The Lighthouse

8

Well, well, well.

Dags för lite kreativ thriller.

Suggestivt är det.

Förutsägbart är det inte.

Vackert ÄR det i SANNING!

Min favoritscen är nog denna: Robert Pattinsons hunsade yngling sitter på ett slags gunga hängd från fyrtornets utsiktsplats och målar fasaden vit. Willem Defoes *hunsande* gubbe hasar honom upp och ner i de slitna repen. Gungan knakar. De börjar bråka om hur snabbt Defoe höjer och sänker Pattinson. Till slut brister gungan och han faller fem-sex meter, krossar färghinken under sin höft och det vita spiller ut över markens fuktiga mossa.

Wow.

”The Lighthouse” kryper sig sakta, sakta nära mig och lyser mig plötsligt rakt i pupillerna med en strålkastare.

Jag vet inte, det är svårt att beskriva.

Jag förstår knappt handlingen, blir bara ett stort frågetecken inför framförallt Defoes repliker.

Det blir snarare ett slags abstrakt upplevelse, som känslan av att läsa en gammal, gammal bok av typ Edgar Allen Poe som man faktiskt lyckas ta till sig.

En absurd berättelse som absorberas in i kroppen och kyler in inifrån och ut.
Som får en att känna att man har en kropp, att man lever och är människa och har sin goda hälsa.

Jag tror jag känner tacksamhet efteråt?

Petter

8

På nålar: sitter.

I regissör Robert Eggers eggande (!) kammarspel, som utspelar sig i och omkring en trång och solkig fyr i New England, är det nerv och klaustrofobisk krampkänning.

För visst är det ett suggestivt och nästan hypnotiskt B&W-odjur som sparkar in rulledörren med kraft och höjer thrillertempen långsamt och målmedvetet under knappt två regniga filmtimmar.

Handling?

Äh. Forget it.

Allra mest är ”The Lighthouse” en spänstig och galet schizofren uppvisning av Willem Dafoe, övervintrade vaktaren Thomas, och Robert Pattinson, assistentyoungstern Ephraim, som spelar ut ladugårdsbreda register och åker upp och ner som flipperkulor i den cineastiska PH-mätaren utan någon märkbar sladd.

Det är fylla å fajt, hallucinationer (lucid dreams???), tårar, samlag med en sjöjungfru, stökigt 1800-talslingo AF och en tilltagen skopa paranoia, minst sagt, i vad som känns som ett hela tiden flödande delirium.

Det går aldrig liksom att urskilja SANT från FALSKT och ONT från GOTT och reda ut VEM som är VEM och VAD som föregås av VAD.

Och det bidrar till pulsen – då.

Och skräcken – ju.

”The Lighthouse” är förmodligen en vattendelare, så e de.

Men me, me mucho likey.

Bästa svartvita dyngan (ho!) sedan ”Persona”.

Tog bara typ femtio år.

Joakim