Talk to Me

8

Jag börjar så sakteliga känna mig … inte gammal, men äldre.

Det kommer till mig då och då.

Senast: när jag ser på ”Talk to Me” och FAN TAPPAR DET på de här satans oansvariga tonåringarna som BOKSTAVLIGT TALAT LEKER MED DÖDEN. Jag får kontraproduktiva tankar om disciplinära bitchslaps. SKÄRP ER!!!

Den här starka känslomässiga reaktionen talar förstås FÖR ”Talk to Me” som verk.

Det dröjer inte länge innan jag är indragen i den här australiska ungdomskulturen. En salig blandning av olika socioekonomiska bakgrunder och emotionella klangfärger. Så där VAR det ju när man själv växte upp, även om man inte hade orden för det då. Men ”Talk to Me” visar det effektivt, en fint gestaltad gruppdynamik till typ 60% grundad på ångest.

Och det är så klart fertil mark för död, spöken och allmänt obehaglig skit, va?

Det är en genuint begåvad premiss för en skräckfilm vi har här.

Genomförandet, sen då? Jo – up to par.

Sättet bröderna Danny och Michael Philippou regisserar sina kids skapar en nerv som aldrig riktigt slutar vibrera förrän END CREDITS HIT. Mycket är också tack vare det kinetiska kameraarbetet – svängningar och perspektivskiften som skakar om sinnena i tid och otid.

Vad är det man säger? Deftly done.

Applåder från Petter A.

Petter

8

Wow. *ler*

Det ÄR ju någonting med den australiensiska (australiska?) filmscenen – då.

För visst finns det mycket GOOD SHIT coming from the land of Roo: Kanga? Åtminstone horror – då.

För även om varken ”Relic” eller ”The Babadook” föll oss (eller MEG) på läppen AF snickras det flitigt med ”Rotten Tomatoes-bangers” i Aussies filmfabrik. There must be something in the water ET FAKKIN AL.

Och nu: ”Talk to Me”.

Ouija-esque tonårsskräckis med noirdoftande 30-wattsljus och ”Stranger Things”-palett som hämtad ur sida typ 93 i det _legendariska_ subforumet Tripp- och rusrapporter på Flash of Back.

Vi har att göra med KUSLIG materia här.

Där en mumifierad (?) hand skapar ruskiga connections mellan levande och död; genom ett fast handslag och uppmaningen ”talk to me” kan Mia (Sophie Wild) och resten av alla paranormalhungrande teenagers bli i de dödas våld för en stund. Som en ockult lustgasseans.

På sin spets ställs det mest (oh!) när det blir PERSONLIGT, SÅRIGT och konfronterande.

För vad händer om den man ser är någon man fortfarande älskar?

Gränserna suddas ut, vad är sanning och illusion, vem kan man lita på UND SO WEITER å NI FATTAR GREJEN.

”Talk to Me” är en sketbra rysare som klockar in på angenäma 1:34 och ALDRIG släpper oss ur greppet.

Hårresande, omtumlande och brutalt med ett knippe solarplexusnävar som TANGERAR ”falla i sig själv”-mörkret i slutet av ”The Mist”.

Mad and crazy as a cut snake.

SE DEN!!!

Joakim