Ant-Man and the Wasp

6

Jag charmades verkligen av den första filmen om ”Ante”.

Den komiska tonträffen och HJÄRTAT och så vidare. Mer om det här.

Tvåan är lite mer RUN-OF-THE-MILL, som de säger i Amerika.

Det vill säga ”a common, everyday, ordinary item that does not stand out from the rest. Something or someone that is ’run-of-the-mill’ is probably not notable. The phrase ’run of the mill’ appears to have originated from early factory quality control and described work that had not been graded and was therefore unlikely to be either exceptionally good or exceptionally bad.” (Tack, Wikipedia)

En helt okej uppföljare, med andra ord. Något oinspirerad.
Det kan ha att göra med att manusteamet denna gång ser annorlunda ut. Ingen Edgar Wright, mannen bakom ”Shaun of the Dead”, ”Baby Driver” bland andra som först skulle regissera den första filmen. Ingen Adam ”Anchorman” McKay. Men däremot Paul Rudd (!), som även var med och slipade på originalfilmens manus.

Och det är väl kul. Många trevliga fniss från Luis, förstås. Michael Peña med hans luminösa leende och felfria timing.

Ett riktigt trevligt nytt tillskott är Randall Park som den socialt ängslige FBI-agenten Woo.

Det som drar ner ÄR VÄL den lite oinspirerade skurken.

Bakgrundsstoryn är intressant nog, med en kropp som efter ett misslyckat experiment TYP fastnar mellan två dimensioner (?), eller åtminstone en kropp vars atomer ständigt lever i limbo mellan att vara helt genomtränglig respektive fast (som en vanlig mänska, då). Så hon mår piss och ”fasar” in och ut här och där. Särskilt pikant blir det när hon har fasat in sin arm genom Hank Pyms hals.

Tyvärr spelar Hannah John-Kamen över precis för mycket för att jag ska acceptera det. Hon ska vara så mörk och svartsynt att hela hennes karaktär känns apart gentemot filmens i övrigt lättsamma ansats.

MEN vi har ju återigen alla goda fniss.

Utöver rena skämt i dialogen, med Peña i som galjonsfigur, är det återigen så många kreativa lekar med storlek som gör ”AM&TW” till ett veritabelt party för titthålen.

När ”Ante” smyger runt på sin dotters skola i hobbitsize! FUNNY! Eller när han är typ 15 meter hög och åker Bobby Car med en fullstor flaklastbil.

Jätteskoj.

Men det är ingen MCU-klassiker, det är det inte.

Pluspoäng för END CREDITS-scen nummer 1 i slutet, dock.

FUCK YOU, THANOS.

Petter

6

Oh shit. Skriver recension här, på nallen (!), med kylfrusna fingrar efter att medelst (!!) militärcykel (!!!) plöjt igenom ett torktumlarvått och ylande Malmö på morgonkvisten.

Känns som jag hamrar på tangenterna med svullna chorizos. Det blir fel. Och. Det. Går. Sakta.

Men, men.

”Ant-Man and the Wasp”.

Rolig, ja?

Bär med sig den här charmiga tonen och det lekfulla anslaget som fick mig ganska så förtjust i föregångaren (recensioner FINNES här).

Jag vet inte riktigt i vilken utsträckning jag orkar med att ORERA gällande plot och synopsis och sådan där skeeeet.

Men Scott Lang (Paul Rudd) är så klart den bärande bjälken (tajmingen!) i den här tempostarka och fartfyllda actionresan.

För när forskaren Hank Pym (Michael Douglas) upptäcker en möjlighet att rädda hustrun (?) Wasp (Michelle Pfeiffer) från en trettio år lång kvantumdvala måste vår lustige myrvän SÅ KLART dra på sig dräkten igen för att dra sitt strå (!) till stacken (!!).

Visst saknas en djupare klangbotten.

SÅ investerad i vare sig karaktärer eller story blir jag ju EJ.

Men vi mår bra, sketsöffan och jag.

Det är lattjo, coolt (alla mysmärkliga miniatyr- och XXL-fniss) och lagom ansträngande för en såsig knegarhjärna.

Jag drar på smilbanden och skrockar och kluckar då och då till så där behagfullt.

Lättsam och trevlig rulle.

Joakim