Bad Boys

7

Ah.

Nostalgin.

Jag har morgonrock på mig, sitter i sommarstugan, nada internet, tittar på tv-tablån (!) och ser “TV6: 21:00. Bad Boys”.

Regnet smattrar lätt på plåttaket.

Jag har säkert sett “Bad Boys” här förut. I den här låga soffan, med en bit mjuk pepparkaka på ett fat.

Vad “Bad Boys” representerade för mig på 90-talet var nog till en början mest: spännande actionfilm!

Sen såg jag om den tio, trettio, femtio gånger. Efter att ha byggt upp starka relationer till protagonisterna. Det var ju Will Smith. Gud vad jag avgudade honom. Köpte “Big Willie Style” och spelade om och om igen.

På något sätt hade jag koll på Martin Lawrence också. Åtta år gammal. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men han kändes som den roligaste varelsen på jorden för ett tag.

Och så kom alltså “Bad Boys”. Will Smith OCH Martin Lawrence! Tilsammans! Spelar två coola poliser! Äter burgare och STRIPS i en PORSCHE i MIAMI! I solnedgången! AMERIKA!!!

Att se den i dag är fortfarande ett jävla mys.

Martin Lawrence är fortfarande skitrolig.

Will Smith är fortfarande asball och snygg och charmig.

Och actionscenerna har en omisskännlig kvalitet av 90-tal. Ett slags värme och slagkraftighet som syns mer sällan i dag. Action känns lite sterilare i dag. Jag tror inte det bara handlar om CGI. Michael Bay HAR fan något!

Ja. Fan. Hörni.

Jag orkar inte vara något annat än nostalgisk och mysig.

Det är semester. Kritiska glasögon: av.

“Bad Boys” får betyget: 🙂

Petter

7

Jag tror inte att jag har sett “Bad Boys” tidigare. Är inte det sjukt, det?

TROTS att jag hade en GREJ för Will Smith.

“The Fresh Prince of Bel Air”. Missade inte en sekund. Rappade introt tillsammans med min bror (visst, @icantjive eller @sureicanjive?).

Så: allt det här är med PIGGA ögon.

Och: jag gillar.

Anledning: typ den tempostarka flätningen av PITCHAD action (old school a’la “kasta folk genom glas och in i plåtskåp och lägg på en SKÖN ljudeffekt som skallrar”), rätt så ÖMSINT drama (all the death and horror, fuck, lost love and shit) och all komisk spets (nära nog ALLT som Lawrence gör!).

Det här var väl innan Michael Bay gick åt helvete som kreatör.

Och visst märks det.

Anslaget är nyfiket, avslappnat och roligt. Smithy Boy är JU en stark skådis. Och Lawrence, med sin mimik och sin ÅNGANDE svada, besitter en kittlande fingertoppskänsla vad gäller att mjölka (?) flabb.

“Bad Boys” är enkel och ledig action.

Ingen bröstvärmare som förskjuter Det Stora I Livet.

Men likväl: trallvänlig, alert och typ, ja, så där perfekt avrundad och lagom.

Joakim