Tjena alla rollers.
Vi (jag) ber om ursäkt för sen publicering.
Har ju varit på SOMMARLOV här, jag.
I samma ljuvliga stuga som jag för ett par dagar sen alltså såg ”Independence Day” på min gamla gnetiga (men ÄLSKVÄRDA!) vita MacBook.
Nu ligger jag i sängen och tänker tillbaka på titten.
Minnesbilder tornar upp sig.
Mmm.
Will Smith som KAXAR SIG på ett ärligt talat rätt otrovärdigt sätt mot den alien som nyss har skjutit ihjäl hans bästa vän (?).
Jeff Goldblums evinnerliga charm.
De äckliga tentaklerna.
De chockerande bra specialeffekterna!
Och så klart: Talet. El Presidente som ADRESSERAR NATIONEN.
Det är ju starkt, det där.
Jag älskade den här filmen som nioåring.
Den ger – ärligt nu! – i princip samma känslor i dag.
WE WILL NOT GO QUIETLY INTO THE NIGHT!
What a lovely flick, homies.
För det är ju något med _bra_ katastroffilmer.
Det nervkittlande borrgiget i ”Armageddon”. Handycammyset i dystra ”Cloverfield”. Den typ bibliska hettan i ”The Core”. FML-vågen och allt gnet i hytten i underskattade (?) ”The Perfect Storm” (första filmen jag såg på DVD).
Jo.
Men visst.
En bunke popcorn till det + läsk = guldkväll i sketsöffan.
”Independence Day” – då.
Trivsam AF, ju.
Synopsis (kör Google Translate PGA tidsbrist + för fniss): Filmen fokuserar på olika grupper av människor som konvergerar i Nevada öknen i efterdyningarna av en världsomspännande attack av en utomjordisk ras av okänt ursprung. Med de andra människorna i världen lanserar de en sista kontrast på 4 juli-Independence Day i USA.
Så.
Roland Emmerich (regi) har ju fin koll på hur en disaster ska karvas. Det är väl nästan något av en fetisch, det där, för den actionhungrige tysken. På CV:et hittar vi (utöver ”ID” och uppföljaren [som vi reccar nästa vecka]) ”The Day After Tomorrow”, ”2012”, ”Godzilla” och ”Hell”.
Publikfrieri och ett CGI-vältrande där symboliska pjäser pulvriseras sönder världen över för att visa att Det Stora Helvetet gläntar på dörren.
Och det mesta stryks medhårs även här.
Rapp dialog, rafflande luftstrider och ENKEL handling.
Visst.
Vi är väl bekymrade över hur obrydda alla är över den hårt konfronterande sorg som möter karaktärerna (Will Smiths stridspilot förlorar sin typ bäste vän MEN drar hormontunga oneliners sekunder efteråt) och hur OSKÖNT tuff president Whitmore (Bill Pullman) är i all sublim patriotsörja.
Men äsch.
Blundar med ena ögat här.
Låter nostalgin svepa över mig.
För jag ÄLSKADE ju ”ID” back in the days (samtidigt som jag prenumererade på den obskyra kvartalsblaskan UFO-Aktuellt). De coola utomjordingarna, de häftiga rymdfarkosterna och fräcke kodknackaren David Levinson (Jeff Goldblum).
Ge mig en BÄDD av snacks och liter med cola framför den här rackaren och jag är TYP set for life.
Watch it, hombres.