Rambo: Last Blood

4

Njaaaaae, va?

Rambo IV hade ändå något. John Rambos tillbakalutade, SKÖNA liv i Thailand som stördes maximalt av, ja, vilka det nu var, ett gäng skurkar. Och sen supermaxad, våldsam action i typ två timmar. Han dödade nästan fler i den filmen än i de andra fyra filmerna totalt. Den höll sig simpel och underhållande, som jag minns.

Och här kommer alltså vad vi ska ta som avslutet på hela serien.
LAST BLOOD.

Snygg titel, åtminstone.

För filmen i sig är inte mycket att hänga upp och visa när svärisarna hälsar på, va.

Manusmässigt är det fan SÅSIGT.

Rambo bor på sin pappas gamla farm (tänk det svenska uttalet, FARRRM), har tydligen en adoptivdotter (typ) och verkar typ lite depressiv?

Sen försvinner dottern i Mexiko och allt går åt H-E.

Vad som följer är: övervåld deluxe pepprat med ”starka mänskliga scener” som faller platt och sen vidare ner i underjorden framförallt på grund av:

1) Skraltigt skrivna dialoger

2) Blodfattigt skådespeleri

Eller ja, ”Sly” är fan MER än habil i sin roll, som vanligt de senaste åren. Han blir ju bara bättre och bättre!

Men på det stora hela är det en svag berättelse vi får här, upphängd på ett gäng forcerat splattriga scener.

Undvik.

Petter

3

Nä.

NÄ-E.

Det var (blod)droppen. *ler pillemariskt*

Äsch.

Är inte på SÄRDELES skrivarhumör today (ur led är formen) så det här får bli vad det blir.

Men.

Låt oss börja med förra filmen i den nu fyra decennier långa sviten om PTSD-sänkte ex-knekten John Rambo. ”Rambo IV” – då.

Där en kortisonsvullen Sly Stallone i pomadaklibbigt Ken Marino-svall grenslade filmhistoriens typ grövsta maskingevär och gjorde pölsabetonad och (i retrospekt) IKONISK slarvsylta av en till synes aldrig sinande mängd av framrusande, övertända hemvärnssoldater (?) på den burmanska slätten

Total death count: 254.

Seriens högsta notering. Med marginal.

Ni kommer SÅ KLART ihåg DEN scenen.

Men där fyran tassade så fint omkring i det stundtals frapperande övervåldet och – believe it or not – bjöd på oväntat snillrik spänning är ”Rambo: Last Blood” mest en parodisk och tramsig gröt där otakten är fundamental.

Handlingen = FUCKED UP AF.

Rambo, som saknar FOMO och chillar sönder i den där ensliga jänkarkåken i oklar delstat (orkar inte googla), river upp pensionen (huh!) när hans flickvän/styvdotter/syrra (?) hamnar i minst sagt dystra hallickklor nere i Mexico.

Mamma/fru/homie Maria (Adriana Barazza) är, ej förvånande, uppriven som satan och John ser sig tvungen att ännu en gång hala ner den legendariska KNIVEN i linningen och provskjuta in det NÄSTAN lika USP:iga armborstet.

På agendan: headshots och galna fällor när Jonny Boy väljer att gå i kluns med typ 50 kolatoppade mexare för att skipa Den Sista Rättvisan.

Nej, ”Rambo: Last Blood” är inte bra.

En plågsamt ”motoriklös” Sly gör ett tappert försök att gestalta sin John (sista gången?) och är på det stora hela bäst.

Men det här är ett alldeles för rörigt, jäktat och plumpt (”Bad Taste”-vibbar!) försök att runda av The Great Story of Ramb’.

Smakar blankskott och demens – ju.

Filmen bromsar in på blygsamma 46 kills (känns som fler!) strax innan eftertexterna.

Men ”Rambo: Last Blood” står otvivelaktigt för det mest frånstötande (!) mordet i serien när ett helt eftermäle långsamt (!!) dekapiteras inför öppen ridå under en timme och tjugonio minuters tragglande, senil smörja.

Så var det med det!

Joakim