Jag såg ”1917” på bio för några veckor sedan.
På MoS, i självaste IMAX!
Med den ärade PETER BERNHARDSSON!
Sam Mendes senaste verk, alltså.
Jag har gillat honom, Samuel, ända sedan hans debut ”American Beauty” och i SYNNERHET sedan ”Road to Perdition” (recensionerna hittas här!).
”1917” var vacker och mäktig, välregisserad, men manusmässigt dessvärre tunnare än Jocke G:s kroppshydda i högstadiet. Den drabbade helt enkelt inte, hade inget riktigt intressant att säga. Kanske ingen slump eftersom det var första filmen Mendes skrivit själv (tillsammans med Krysty Wilson-Cairns).
Tur då att ”Skyfall” är skriven av typ samma gäng som skrev de föregående två Craig-rullarna i serien. Och Sammy Boy får fokusera på det han gör bäst: peka och domdera och viska SWEET WORDS i skådisarnas öron.
Ergo: ”Skyfall” har BÅDE det vackra och mäktiga och välspelade, och bär samtidigt på ett överraskande djup rent narrativt.
Det känns liksom helt välförtjänt och på sin plats där mot slutet när Bond fäller tårar för första gången i serien (?). Ett slags kulmen på det Neal Purvis et al. började bygga upp i ”Casino Royale”.
Och i slutet känns här Bond som en karaktär av kött och blod, han är mer påtaglig än någonsin.
KANSKE den bästa Bond-filmen.
Snubblande nära en nia.
Jo.
Den är rätt god(er), denna.
En åldrad, fårad Bond (Arnemo/Craig) som tar M16-morsan M (Judi Dench) stadigt i hand och går i klinch (?) med antagonisten (Marcus) Silva (Javier Bardem) som i sin tur är ute efter att sabba typ allt som har med den brittiska underrättelsetjänsten att göra.
Vilken skurk, va?
Lynnigt slug ex-spion/hacker med Oscar Moberg-balsamerat svall och grav ”käkpunka” som sprider onda flabb i mer eller mindre varenda scen.
Bardem gör ett hästjobb (gnägg!) här och vrider ur sin karaktär så till den grad att den blir MINNESVÄRD! Cementerad (väl?) som den vassaste busen i Bond-universum sedan, fan vet, Scaramanga (skriver i språnget, reds anm)? Jättebra (!) nemesis.
Sällan har jag känt ruggigt starka saker när det kommer till vår 007:a. Det gick väl ganska så utför efter Connerys agentgiggande.
Men här KÄNNS det (lite) igen.
Och vet ni vad?
Mår FÅ-ÅN rätt så tipptopp här i skitens soffa med en bättre bunke popp å Bro Pete i lurens chatt.
”Skyfall” är spännande, finessrik och storslaget vacker (vyn över Bonds familjehem i Skottland!) med ett uppriktigt vemod och en nerv som saknats.
Good job.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
