Scream

7

Okej.

Ah-ha.

Alright.

Ni vet vad jag tycker om Scream, efter reccen av nummer fyra. Jag älskar den här helamerikanska skiten.

Men låto mig (?) nu ta mig tiden att hylla hur de har hanterat serien.

Del ett, två och tre kom i spannet av fyra år – 1996, 1997 och 2000.

(Ikonisk, skrattretande dålig respektive BRA igen.)

Sen den ljuvligt skruvade Scream 4 elva (!) år senare, 2011.

Och nu efter elva år TILL kom alltså nummer fem.

De kan inte anklagas för att pumpa ut uppföljare på löpande band, direkt.

Och, ja, ”5CREAM” (”Five Cream”) som Kinda Funny-gänget kallar den, HAR någonting.

Det är en rätt pigg omstart OCH fortsättning, som sköter den där dansen mellan nostalgi och nydaning på ett elegant sätt.

Bara att de har ryggrad nog att faktiskt döda en av de klassiska ”legacy”-karaktärerna = värt en liten applåd.

Hela metaaspekten i manuset = pretty good.

Nivå av brutalitet = smått chockerande och uppskattat.

Neve Campbell = faktiskt bättre än någonsin som Sidney. Vuxna mamma-vibben gör henne gott. Sarah Connor-esque!

Jajajajaaa (Stefano Saint voice) … Bra skit.

Petter

7

Well, well.

Back to Woodsboro, staden vars strupe Ghostface (i olika skepnader) haft kniven mot i sisådär tjugofem år eller något sådant.

Nu: ny (nya?) mördare med röstförvrängare som är ute efter att ÄNTLIGEN ta kål på grundtrojkan Sydney (Neve Campbell), Gale (Courteney Cox) och pensionerade skitsnuten Dewey (David Arquette) men ÄVEN se till att STABBA ner påläggskalvarna Sam (Melissa Barrera) och Tara (Jenna Ortega) till ihåliga köttskivor.

Oväntat nog: 2022-versionen av ”Scream” är faktiskt rätt bra.

Visst är det i mångt och mycket samma vin i samma läglor där receptet från alla tidigare hållplatser i franchisen inte fått utstå några större utsvävningar.

Killing spree: check.

Massa brunstiga teenagers: check.

Jump scares: check.

Men Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett (regiduon) navigerar rätt fint genom all sörja och är precisa i balansgången mellan att driva med hela genren/franchisen och samtidigt karva fram en engagerande (nåja) story.

Står du ut med all lökig pajm, bitvis HORRIBLA skådisinsatser och det OÄNDLIGA metaströsslandet är ”Scream” både en fin hommage till framlidne (?) horrornestorn Wes Craven och typ det bästa återbesöket till Woodsboro sedan första depåstoppet 1996.

Watch it, mates.

Joakim