En av de stora behållningarna med ”A Quiet Place” och dess uppföljare var att vi slängdes in i den här förändrade världen utan någon riktig hand att hålla, som kunde förklara hur det hade hänt. Vi fick sakta lära oss via detaljer i miljön, händelser som indikerade åt något håll, en skylt i bakgrunden med en bit information.
Ett djärvt berättargrepp, sånt vi har kommit att förvänta oss av kvalitativ science fiction de senaste åren. Det väcker ens nyfikenhet, håller en på tå. Det är en förlegad syn på berättande att allt måste förklaras.
”A Quite Place: Day One” börjar ju därmed i uppförsbacke. THE ORIGIN STORY. Bad någon om det här?
Njae, gissar jag.
Berättelsens själva hake är liksom slö och fäster knappt, från start. Jag dras aldrig in och bryr mig. Trots habila (som alltid) skådespelarinsatser av Lupita Nyong’o och Joseph Quinn. Trots bra CGI och rätt smart upplagda spänningsscener.
Jag känner redan till den här världen, har redan spenderat 4-ish timmar i den.
Inget här kommer ens i närheten av ”ungen med högljudda leksaken på bron” från ettan.
Jag behöver inte mer.
Tack men nej tack.
Oh no.
The horror, huh?
Man är ju i regel _svag_ för läskiga sci-fi-bullar i allmänhet och just den snillrika (!) ”A Quiet Place”-franchisen i synnerhet (åtminstone ettan).
Där vi, med John Krasinkis oväntade (?) BERÄTTARSPETS, liksom fick leta upp små, små titthål för att förstå det tysta kaos vi drattade in/ner i.
Men ”A Quiet Place: Day One”, en prequel – då, saknar … bett.
Jag somnar en stund, om jag ska vara transparent AF.
På minuskontot: slööööö story, repetitiva grepp, rätt intetsägande sidoplots, ljumna skådisinsatser.
Visst.
Monstren som har lika bra hörsel som Tobias Gerhardsson (bror, reds anm) har minne är creepy, snabba och trivsamt motbjudande. När de sakta rör sig närmare decibelen är väl enda gången jag sprattlar till (nåja) i sketsöffan.
Men nä.
Det är lite för recyclat och sönderknådat för att jag ska vara på tårna. Bryr mig inte särdeles myche’ om nåe’.
A bit sad, yes.
