Scream HAR fan något, ändå.
Exakt vad har jag inte riktigt listat ut än.
Något slags hyperamerikansk allmän VIBE?
(Popcornfoliebollen på spisen etc, reds. anm.)
Den självreflekterande humorn?
Kreativa KILLS?
En faktisk smarthet i hur intrigen skrivs och presenteras?
Jaou (Anders Clark-röst). Typ allt det där, antar jag.
Och fyran gör mig inte besviken.
Det finns ändå något integritetsstarkt i att Wes Craven & co. väntade i elva år på att skapa den här.
Den något illasittande mer humoristiska kostymen de provade i trean har här sytts om en aning och passar typ perfekt.
Lökig tonträff som känns medveten.
Neve Campbell gör fortfarande en rätt meningslös protagonist i Sidney, om man ens ska kalla henne protagonist.
Men annars? Fan, go glutt ju.
De vet vad de har och förvaltar det väl.
Jag vill se femman!
När ”Scream” tumlade in där TYP 1999 var det som om en helt ny värld öppnade upp sig inför ens oskuldsfulla Disneydags-ögon.
Skräck? Huh?
Knivar å blod?
Galen mask?
Great American homes??
Jag va fakkin iskall, gubbar.
Men: kommer typ inte ihåg hur ettan var. Eller tvåan eller trean för den delen.
För det jag sitter och funderar på – då – är om den här franchisen (?) successivt blivit mer och mer navelskådande och, ja, ironisk. För i ”Scream 4” dryper det av schizofrena hopp mellan skräck och satir, meta och annat.
Om jag sitter på nålar?
Njaoe. Vissa jump scares renderar ju ränder i braxorna.
Men annars är den fjärde delen om jagade offret Sidney (Neve Campbell) rätt mjäkig. Mycket blod och inälvor, så klart, men överlag förhållandevis oengagerande.
Äh.
Not able to write more..
Det enda jag vet är att jag är tired as fuck.
Bra så?
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
