Spectre

6

Jahopp, gummisnopp.

Här var man taggad i VECKOR.

Såg om “Casino Royale”. JÄTTEBRA reboot, bland TOPP TIO i serien! Fan vad han lattar där, Bond. På stranden och i gröna Italien och med superblå fina ögon. 8/10.

Tittade på “Quantum of Solace” igen. SÅSIG men LITE fräsch, någonstans. Otrolig, den där flygplansjakten. Men kan inte återge handlingen med pistol mot tinningen, nej det går inte. 5/10.

Gluttade återigen “Skyfall”. Öj öj öj. Här fann de den gyllene balansen mellan den traditionella Bond-formeln och nyskapande, med djupdykande manus och karaktärsutveckling. Saker stod på SPEL! Och vilka miljöer, sen. The little village of Skyfall, chappie! Bästa Bond! JA! 9/10!

“Spectre” omtalas som det krönande verket, det som ska sy ihop allt. Jag trodde att “Skyfall” var det. Det var ett fint slut, poetiskt och lågmält. Och samtidigt peggade de upp för en ny trilogi (Moneypenny, ny “M” och så). Så kändes det.

Så kommer här “Spectre” med sina två timmar och 28 minuter och hundratals miljoners pund i ryggen på den vita kavajen. Det blir inget bokslut, snarare ett missriktat och överflödigt addendum.

Thündertrion Robert Wade, Neal Purvis och John Logan är alltså gänget av gubbar som drivit denna nya Bond framåt ända sedan “Casino Royale”. I “Spectre” försöker de sammanfatta denna nya riktning samtidigt som de vill hedra seriens arv.

Det blir ganska förvirrat.

Mycket känns efterhandskonstruerat.

Mycket känns pliktskyldigt.

Det finns så klart hårresande scener.

Action med biljakter och plan som fuckar ur i fjällen.

Dialoger med isande rader. Viss välsnidad humor.

Starkt skådespeleri, här och där. Cristoph Waltz! Jo, han är obehaglig i sin maktfullkomlighet och lågmälda auktoritet.

Men näe.

Jag ser det här på Sveriges första IMAX-duk med ljudet dundrande i mina inre organ och känner inte så mycket.

Nä.

Jag vet inte.

Jag tror tiden kommer vara snällare mot den här.

Men de förlorade sin riktning, gubbgänget.

Petter

5

När jag var fjorton eller kanske redan femton såg jag igenom alla Bond-filmer.

Kronologisk ordning, så klart. Nisselimpa och det. Från Connery till Brosnan.

Bäst: ”Man Lever Bara Två Gånger”.

Sämst: typ allt med Roger Moore.

Det var ju nästan ofattbart, redan då, hur en hel franchise kunde tippa så helt åt helvete efter den sofistikerade charm som omgärdade Connerys yachtläckra succédecennium som 007:a.

Pajigt skrot var det ju.

Och ”Spectre” tangerar det där ibland.

Bond (Craig) är inte lika smutsig längre (slagsmålen och fuck it-martinin i ”Casino Royale”). Det är inte så många manschetter som spricker och herpessår som läcker ymnigt.

Nu ska det vara kul igen.

Roligt och så.

Klack i taket.

Visst blir åkturen mer direkt. Sevärda jakter, till luft, fots och med båt. Ett plan som ”madrassglider” ner för ett mjölklysande vykortsfjäll i Österrike (nu tänker jag på ”Iskallt uppdrag” här, som jag sett kanske fyrtiotre gånger på VHS).

Jo.

Det finns SCENER.

Underhållning med fint skidföre.

Men det saknas innehåll.

Usch.

Sam Mendes. Var är han i sig själv? Från ”American Beauty” och ”Road to Perdition” och ”Away We Go” till, ja, det här. Typ Jönssonligan i eau-de-cologne-vänlig Tom Ford-skrud.

Så fånigt, intetsägande och, vad är det man säger på engelska, ”bland”?

Man vill mest bara tillbaka.

Till Scaramangas trippeltits och Dr. Kanangas ödesdigra svullnad.

Ila ner i Connerys välstrukna chestpocket snabbt som ögat och aldrig mer titta fram igen.

Fem är snällt.

Men det är ju snart helg och så.

Joakim