Do you expect me to talk, Joefinger?
No, Mr. Arbman, I expect you to WRITE.
Ah, shit.
Sorry, bro.
Late AF med reccen, igen.
#infant
Men nog med bortförklaringar nu.
”No Time to Die” är en schysst Bond-rulle.
Alldeles för lång, TYP en timme för lång. Men den har några guldscener, varav en i en dimtät norsk (!) skog. LÄCKERT, som min far Anders Arbman skulle säga.
Eller en drabbande dödsscen i en sjunkande båt. R.I.P., dear F.
Daniel Craig gör en stark insats sin sista gång i rollen. Han frambringar en undertryckt emotionalitet som vi sällan sett karaktären nå. Och det känns inte forcerat – i så fall är det James eget motstånd vi bevittnar. Bravo, Danny Blue-eyes. ❤
Manusmässigt är ”NTTD” en aning splittrad, dock.
Det blir lite lapptäckesfeeling.
Likväl: underhållande, snyggt, förhållandevis sexigt.
Habil avslutning!
Jahaja.
Peter Arnem … förlåt … Daniel Craig viker in agenthovarna med en grande finale femton år efter att ”Casino Royale” introducerade oss till en nykläckt dubbelnolla omgärdad av lort, mörker och, ja, typ melankoli.
Befriande, det var det ju. Typ fuck off, va, till Roger Moores lökiga ”Jönssonligan-strapatser” under det pajiga 80s UND SO WEITER. Åka till rymden och skit. Men, men. RIP Roger etc.
Vi har ju recenserat alla Craigs äventyr som 007. Recap, ja? OK:
”Casino Royale” – 8 och 7.
”Quantum of Solace” – 5 och 5.
”Skyfall” – 8 och 8 (bäst!).
”Spectre” – 6 och 5.
Så var landar ”No Time to Die”?
I bottenskiktet, tyvärr.
För även om vi (banne mig) ska HEDRA Danne för att han klev in i franchisen med ett mandat och en tydlig vision om att mejsla fram ett emotionellt djup i Bond är det här ingen värdig final.
Under nästan tre timmar (för långt!) ser vi en Craig som förtvivlat fäktar och rör sig över hela spectrat (sic!) för att verkligen visa på, och BANKA in i oss, att JAMES MINSANN HAR KÄNSLOR OCH KÄNNER SAKER OCH KAN GRÅTA OCH ÄLSKAR SAKER.
Så det blir virrigt effektsökeri stundtals.
Efter potent action i Italien (söndersprängda gravar och biljakt på ”Bourne-tajta” mikrogator) och cozy ”CIA-mystik” på Kuba tappar ”No Time to Die” fart redan typ en halvtimme in. Och då har James inte ens hunnit få tillbaka agentbadgen efter att ryckts ifrån den stilla pensionstillvaron i Amalfi (?).
Gäspiga utflykter till dimmig skog i Norge, rätt svaga gadgets från kodknackar-Q, en helt desillusionerad och alkoholiserad M (Ralph Fiennes) och för många manusluckor för att det ska gå att blunda.
Nej, det tänder som aldrig till.
Rätt talande att jag under en PIVOTAL uppgörelse med kopparärrige megaskurken Lyutsifer Safin (Rami Malek) lutar mig tillbaka i Nordisk Films magiska salongstol och tänker på … annat.
Och slutet, då.
No spoilers och så vidare.
Men hade man lagt sig _så_ platt?
Nej, ta en skön jävla NAP, bro James, så kickar vi i gång med en nystart om sisådär sex-sju år eller så? Typ Robert Pattinson i lead, ja?
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
