”[ominous fluttering]”
Så stod det i SUBSEN vid ett flertal tillfällen.
Det där obehagliga typ ettriga och samtidigt tunga ljudet, som en gräshoppa i ultrarapid.
Det KÄNNS som det var samma ljud i ”The Outsider” (HBO-serien, reds. anm.).
”The Stranger” är inte heller helt olik serien med nästan samma namn (LITE mer fantasi med titlarna tack, thrillerkreatörer!).
Omättade färger. Lågmält skådespeleri. Känns som allt är fotat med NATURAL LIGHT. Och, så klart: [olycksbådande fladdrande].
Det är också en berättelse som handlar lika mycket (eller mer) om polisens nedbrutna psyke som mördarens. Det är ett finstämt porträtt av ångest, typ konstant nedtryckt, som Joel Edgerton gör. Han skådespelar stoisk, stark man när han är undercover, och när han är hemma med sin son får vi baksidan av det myntet.
Sean Harris (mördaren – då) är som vanligt magnetisk. De där ögonen som sprätter runt åt alla håll medan den svaga rösten väser på.
Regi och manus är också tillräckligt integritetsfullt och komplext för att jag ska hållas på tårna de nästan två timmarna igenom. Liksom inte FÖR knepigt, som det ju lätt blir i genren.
Nä, nä. Bra skit.
[lågmäld applåd]
Oh no.
Some dark shit over here?
Man gillar ju sin psykologiska thriller.
SÅ ÄR DET. *Filip Hammar-röst*
Och australiensiska (!) ”The Stanger”, med gingergalningen (?) Sean Harris i lead, är en rätt så ruggig och nervig historia – ju.
Lite classic katt och råtta-lek där undercoversnuten Mark Frame (Joel Edgerton) försöker att dra snaren (i lönndom) kring misstänkte barnmördaren Peter (Harris).
Dova färger, skitdåligt väder, otroligt negativ energi och till syvende och sist förhållandevis dränerande två timmar som inte gör särskilt GOTT med humöret.
Osar ”Zodiac” (remember it?) i Thomas M. Wrights långpannadebut. En generös sked ångest som slungas in i sketsöffan.
Men tyvärr faller ”The Stranger” lite på eget grepp där strävan att karva märker övertar uppdraget att snickra tät story.
Se hellre typ ”Prisoners” om du vill må piss OCH få en sevärd upplevelse på köpet.