Fair Play

6

Ibland kommer ett sånt där filmkoncept som är så tilltalande i sin enkelhet att man undrar varför det aldrig har gjorts innan.

Konceptet här, då: heteropar jobbar på härjande finansfirma, kvinnan blir befordrad, frustationen byggs upp och relationen börjar knaka.

”Fair Play” har en otrolig nerv.

Sakta varvar den upp från mysig romcom i NYC till mer eller mindre konstant ångest.

Jag tänker flera gånger ”Hur FAN ska det här sluta?”

Well: tyvärr inte på ett så tillfredsställande sätt. De hoppade hajen, eller vad man säger. Eskaleringen: totally out of control. Jag hade önskat en lite mer realistisk, och kanske svårtolkad upplösning.

Men resan fram till den där sista krackelerande halvtimmen är minst sagt förtjänstfull.

Tanke 1: fa-an vad jag skulle må piss av att jobba med FINANS.

Tanke 2: jag genomgår en hejvild pendelsvingning i sympati mellan våra protagonister Luke och Emily. De verkar i ett system som får dem att bete sig empatilöst. Dog eat dog och så vidare.

Tanke 3: Det är fan PINSAMT hur jag ändå kan relatera till Luke, till den där ”demaskuliniseringen” han går igenom av att hans fästmö nu blivit hans chef, den lilla krisen det utlöser. Jag VET vad som pågår inom honom. Jag kan inte säga att jag hade reagerat mycket mer annorlunda än honom om jag var i samma sits. Åtminstone inte inledningsvis. Det sårade manliga egot som tappar staken (quite literally).

Och där har vi en av styrkorna med ”Fair Play”: en isande skildring av könsroller, kanske framförallt av mannen. Den deppigt fejk-jämställda småbarnspappan 2023 som bittert suckar över att han behöver ge upp en massa tid för att dela lika på barnuppfostran – det är bara ett av hans ansikten. Watch out boys, vi kan alla halka in i den fällan om vi inte ser upp.

Visst, den har vissa tonmässiga missar här och där, inte helt klockren klippning och vissa hopp i manus som känns kort sagt otrovärdiga.

Men till största delen är den ju inne i mig, fuckar runt och ställer frågor.

Man kommer långt på ett starkt grundkoncept.

Petter

7

Åh nej.

Hot, fuming and chaotic love story i ett _eskalerande_ virrvarr av hemlisar, avund, karriäristiska halvpsykoser och STADIGA 40-dollarsdrinkar och halvkaniner på check i sterila ”Nordnet-korridorer”.

Jo.

Kritikerrosade – men av publik TYP semi-risade (?) – Netflix-thrillern ”Fair Play” is making an entrance.

”50 Shades of Grey” på Nasdaq. Typ.

Om finansvalparna Emily (Phoebe Dynevor) och Luke (Alden Ehrenreich) som jagar börsframgång och promotion på HELSTISSIGA hedgefonden One Crest Capital (remember the horror employment at Tre (3, reds anm), Tobias Gerhardsson?) medan de förtvivlat försöker att hålla sin spirande kärleksrelation hemlig för omgivningen.

Men själfulla doggies på dass, ofattbart erotisk stämning och mungipa uppåt förbyts till kall, eländig missunnsamhet när Luke bommar sin drömbefordran och i stället får kliva åt sidan för … just det. Emily.

HOW WILL YOU HANDLE THAT, MR YUPPIE??

Inte så värst bra, visar det sig.

Chloe Domont (regi), för övrigt jämngammal med Bro Pete å Uncle Joe, är skicklig på att tälja fram nerv HENAN. Och om det är något som ”Fair Play” vinner mark på är det i den långsamt frammalda PISSESTÄMNING som splittrar vårt powercouple. Megademontering av lycka.

Rubbad maktbalans, existentiella dammluckor, stolthet och skörhet där tegeltjock strebertuffma sakta skalas ner till tunna, neurotiska fernissor. Nära: hud – ju.

Visst kränger båten litet väl mycket ibland. Mot slutet slits vi mellan LJUS och MÖRKER under samma minuter och det blir nästan FÖR absurt.

Men, men.

Me not saddie.

STABIL thrilly flic, ju!

Joakim