The Silence of the Lambs

7

Mmmm.

När lammen tystnar.

Bättre titel på svenska än på engelska, huh?

Mer suggestivt, på något sätt. I stället för ”Lammens tystnad” – dååååååå.

Anyway.

Jag har velat se den här i flera år, insåg jag nyligen.

Är ju SÅ SVAG för genren: KRISPIGA THRILLERS. Ett fall som tar protagonisten genom minst EN kall amerikansk stad, gärna i förhållandevis modern tid men INNAN mobiltelefoner.

Eller ja, mobiltelefongrejen är fan inte så viktig. Case in point: ”Mare of Easttown”.

Så: tillbaka till lammen.

Det som slår en tidigt är Anthony Hopkins och Jodie Fosters rollprestationer. Vilken närvaro! Vilken jävla nerv.

Det finns också rätt intressanta stråk av ***genus*** här: gärningsmannaprofilen och hans/hens eventuella könsidentitet, mönstret i offren han väljer, kvinnor i traditionellt mansdominerade yrkespositioner som vi ser möta motstånd samtidigt som det inte görs en överdrivet stor grej av att de är i de positionerna, etc etc osv und so weiter.

Ja ja ja det finns STOFF här.

Och en ganska särskild stämning, VIBB if you will.

Kanske lite lång.

Men förståeligt varför den har sin klassikerstämpel.

Petter

7

Man är ju inte gränslöst sugen på att hänga med en kannibal.

Likväl: fascinerande med FÖLK som gillar att käka FÖLK, ja?

”The Silence of the Lambs”, som NOG har en BÄTTRE översättning än originaltitel i form av mer ruggiga ”När lammen tystnar”, behöver väl ingen större redogörelse innan vi tar sats in i recensionerna våra. Classic pic AF, ju.

Vi möter Clarice (Jodie Foster), en nybakad (?) FBI-agent som får i uppdrag att reda ut det trasiga psyket hos fängslade (och för all del FÄNGSLANDE) kannibalen Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) som krubbat hårt i sina dagar.

Täta samtal med endast galler som skiljer de båda åt utgör lejonparten av handlingen. Och visst kan mycket av rullens kuslighet tillskrivas Hopkins isande gestaltning av den glupske kannibalen Lecter.

Den typ läskigt korrekta, och på känslor utarmade, meningsuppbyggnaden; alla märkliga gåtor och det verbala duellerandet med orutinerade (men skickliga!) Clarice som gräver sig djupare och djupare ner. Poetisk skräck.

Men låt mig sticka ut hackan för en stund: ”The Silence of the Lambs” har inte åldrats väl. Är tyvärr inte SÅ engagerad i storyn, to be fair, och det blir (väl) ganska så såsigt emellanåt utan några kännbara stråk av pulshöjning.

Liiiite överskattad, ändå, no?

Joakim