AlphaGo

6

Jag har aldrig spelat schack.

Hårresande info, menar vissa.

Integritet som en king, säger jag.

Äh. Nä. Skojar lite här.

Men så ÄR det: har aldrig spelat schack.

Har således heller aldrig spelat go, detta tydligen ännu mer komplexa spel. Det ska vara världens mest avancerade, får vi veta. När man väl kommer till _den_ nivån.

Så jag fattar förstås mindre än NADA när spelet förklaras.
Dokumentärmakarna bakom ”AlphaGo” gör emellertid ett bra jobb med att förklara ställningen go har i världen av professionella brädspelare.

Det är kusligt, en särskild stämning dokumentärens skapare fångar (eller suggererar?) när AI:n AlphaGo visar sig vara mycket smartare – och mer kreativ! – än någon har väntat sig. En tyst lågmäld sorg, kanske rentav rädsla, i lokalen.

Men jag vet inte, det hade kunnat tas ännu högre. Med fler intervjuer, fetare musiksättning, en mer nervdallrig dramaturgi.
Helt klart sevärd dock, om man vill ha en påtaglig inblick i hur AI ser ut på 2020-talet, och vad det har potential att göra.

Det är något väldigt fascinerande när regerande gomästaren Lee Sedol säger att AlphaGo har fått honom att tänka annorlunda om spelet han trodde han hade bemästrat utan och innan. AI som liksom sätter strålkastare på tankebanor vi människor kanske aldrig hade beträtt annars.

Wow.

Petter

6

Människa mot maskin.

Redan i ”The Man vs. The Machine”, om schackgeronten Garry Kasparovs tajta duell med IBM:s (vid tiden) monsterdator Deep Blue, bjöds vi in till ett fängslande kammarspel där den mänskliga hjärnans urkraft utmanades av nydanande, artificiell intelligens.

Kan vi vara ikappsprungna?

Eller är vi redan efter?

I Greg Kohs ”AlphaGo” är premissen densamma (kan en självlärande superdator vinna mot en världsmästare?), men kontexten och komplexiteten en helt annan.

För här handlar det om uråldriga (uppfanns TYP under stenåldern?) brädspelet Go som (väl) är att betrakta som en invecklad förlaga till det betydligt mer användarvänliga och konkreta Othello.

Det handlar om att bygga kluster, broar och förgreningar av färgade brickor för att samla ihop fler poäng än sin motståndare. Men där det i schack finns en begränsning i hur många vägar ett parti kan ta är möjligheterna, och variationerna, i Go mer eller mindre oändliga.

Så: brittiska företaget DeepMind, som pysslar med att snickra intrikata AI-lösningar och (föga oväntat) är uppköpt av Googles moderskepp Alphabet, bygger superdatorn AlphaGo för att se om den, genom att analysera massvis med historiska matcher och lära sig att tackla miljarder olika scenarion, kan knäcka den väne (rösten!) sydkoreanen Lee Sedol som är world champion (?) och betraktad som den vassaste Go-liraren av dem alla.

Och visst är det rafflande.

Det ligger som en sjudande thrillernerv genom stora delar av dokumentären. Närbilderna på Sedols svettiga panna och stressade tics när han i uppgörelsen med AlphaGo inser, i realtid, att motståndaren han har framför sig agerar på ett helt annat sätt än vad han tidigare stött på.

Greg Kohs tvinnar ihop allt på ett hantverksmässigt BRA sätt. Det är spännande, megaintressant och varsamt berättat.

Men visst skulle vi vilja se MER av DeepMind. Tekniken bakom. Skapandet av algoritmen/algoritmerna. Djupgående snack med alla kodformidabla neckbeards som vi, i alldeles för svepande klipp, får se PUMPA in sofistikerade strängar i mjukvaran.

Hur fungerar det? På rillen.

Jaja.

Kan inte få allt här i världen, va.

”AlphaGo” är ändå stabil AF.

Joakim