Bloody Nose, Empty Pockets

8

Det finns ett USA som framförallt lever i vår fantasi.

Murriga barer som byggdes typ 1961, där varje kvadratcentimeter av trä har impregnerats med ett halvsekels alkohol, spott, spya, svett och urin. Baren har förstås ett varierat persongalleri av stammisar. Någon är en gammal kulturarbetare som dukat under för någon (eller alla) finanskriser. En kvinna med tjocka glasögon som förlorade vårdnaden om sina två barn 1984 och fortfarande inte druckit bort sorgen och saknaden. Och förstås: minst en veteran i något hörn.

En socialmisär vi gillar att romantisera för det är ju DÄR borta, på kontinenten som är ett land (eller vice versa).
”Bloody Nose, Empty Pockets” är precis det där. Alla de där figurerna finns där.

Vi får följa dem när Las Vegas-baren Roaring 20s har öppet sin allra sista kväll. Det är väl en av de där finanskriserna de också fallit offer för.

Och det är allt: dessa människoöden som filmas en hel kväll, klippt med pigg sax och en stor dos empati.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska beskriva. Det är vackert filmat och stämningen så tät så jag får lite lite svårt att andas ibland.

Den mest berörande dokumentären jag sett på ett par år.

Hörde jag skål?

Petter

9

Baren The Roaring 20s ska stänga ner.

Under ett minst sagt alkoholstint dygn får vi följa detta farväl när barens alla stammisar stövlar in för allra sista gången.

”Bloody Nose, Empty Pockets”, som väl är betrakta som någon sorts kvasi-/semi-dokumentär då bland annat karaktärerna är handplockade, är vemodig, gripande och bär på en nästan absurd ”originaldensitet”.

Vi har Michael, den livsbejakande sanningssägaren som förvisso vaknar upp bakfull som djävulen (på bardisken!) under de första minuterna, men som sedan mejslar fram sig själv som en knivskarp, omnipotent ”Fireball-geront” som i takt med att berusningen tar fart ironiskt nog blir ÄN mer nykter i sina verbala pamfletter.

Det går nästan att ta på den själsliga patina som präglar merparten av suputerna inne på The Roaring 20s.

Vi har ex-soldaten som bryter ihop över att landet han slagits för vänt honom ryggen. Superalkisen Ira som går in i spritväggen redan under förmiddagen och tvingas lämna lokalen dyngrak. Och så den lågmälde australiern (?), 30-ish eller så, som under nattens sena timmar tar syra (för första gången?) och går så djupt in i sig själv att det blir fantastiskt obehagligt.

Allt det här får vi följa som flugor på väggen genom duon Bill Ross IV och Turner Ross närgångna lins.

Vi får sorgen, lyckan, bråken, svamlandet, klarspråket och (framför allt) oviljan att runda av festen.

Svinbra doku – då.

Joakim