Project Hail Mary

8

Min fru (!) sa häromdagen att hon ”älskar rymdfilmer”.

News to me!!

Närå.

Hon förtydligade: långsamma, närmast klaustrofobiska och samtidigt filosofiska berättelser. Ni vet. ”Gravity”. ”Alien”, i viss mån. Have you seen ”Ad Astra”, my love?

”Project Hail Mary” visar sig vara det senaste i ”mindfulness space”-genren.

Fast denna gång sprinklat med en hel del humor – oftast en ganska lågmäld sådan, knappt skrivna skämt. Det är mer grundat i personligheter som krockar, knackiga dialogbyten.

Och förstås: mycket vilar på Ryan Goslings omisskännliga charm.

Visst gör CGI-effekter, den syntetiska datorrösten och designen på filmens lilla utomjording sitt – men det som gör att vi börjar älska den lille stenige gynnaren är till 80% Ryan Goslings varma blick och välkomnande sätt mot hen (?). Det är han som levandegör figuren med sitt motspel.

Det är en berättelse jag bryr mig mycket om på slutet.

Även: oerhört vacker rent visuellt. Andlösa stunder här och där.

Petter

6

Outer space.

HUH.

Vi har ju de senaste åren _sannerligen_ blivit matade med emotionella rallarsvingar från djupet av universum. ”Interstellar”, ”Ad Astra” und so weiter. Rymden bjuder in till längtan, rannsakande introspektion, sorg och solitär plåga.

I den andra fåran hittar vi ”Project Hail Mary” som tar vid där Matt Damon och ”The Martian” (samma författare bakom förlagan!) bromsade in häromsistens.

”Project Hail Mary”, om ensamme läraren Grace (Ryan Gosling) som tvingas ut i rymden för att rädda världen, bärs fram med samma lätthet, humor och omhändertagande matinévärme som Damons liknande Mars-äventyr.

Det är tounge-in-cheek, repliker som FLYGER (”fist the bump”) och en känsla av att oavsett vad som händer kommer allting gå bra och det mesta ändå lösa sig. Skön stämning JU.

Det är lite tudelat, det där. Inte minst när vi i den sista fjärdedelen bjuds in till ett (brådmoget) djup där vi plötsligt ska KÄNNA massa saker om karaktärerna vi umgåtts med under lågmäld förfeststämning i styva 90 minuter.

Me: bryr mig inte skitmycket.

Gosling bär förvisso upp ”Project Hail Mary” med bravur och jabbar fint mot den kvittrande och dåligt hydrerade Golem-klossen Rocky (stenbaserad alien, reds anm).

Men det är hela tiden med distans.

Det går liksom inte att investera någonting när vi på en armlängds avstånd ska försöka bygga en relation med en pillermariskt småskämtande NO-nisse (trots ett ganska brutalt öde) och en ganska så identitetslös betongklump med grönt snor.

Det är lite witty, det är visuellt storslaget.

Men jag blir aldrig riktigt indragen.

Joakim