Alien³

3

Well.

För att riva av plåstret: jag skiter dessvärre i vad som händer här.

Känner nada för karaktärerna.

Det ÄR bara för illa genomfört.

Eller.

Okej.

Inledningen har verkligen något. Rappt klippt, slående bilder, effektfullt berättande med små medel.

Det märks att David Fincher fram till detta endast hade gjort musikvideor.

Inledningen känns modern för sin tid. Vi har gått från tvåans åttiotal till ett smartare 90-tal, där man förstår kraften i subtilt berättande. Och särskilt när vi här har två filmer att luta ryggen mot: syra som droppar ner och smälter en metallyta säger oss omedelbart något: FUCK FUCK DE FICK MED SIG EN ALIEN PÅ SKEPPET.

Sen går ju allt dessvärre utför.

Alienen (?) tar sig på något sätt in i en stackars jycke (!) och blir en märklig fyrfotad hybrid som halva tiden är animerad med TYP samma grafikmotor som ”Doom”, halva tiden genomförd med – för all del – övertygande praktiska effekter.

Ripley rakar skallen och parerar fanatiskt nyfrälsta våldtäktsmän (förutom den där ena självutnämnda våldtäktsmannen och mördaren som filmen vill att vi ska tycka är EN BRA KILLE TROTS ALLT).

Intrigen i ”Alien upphöjt i 3” (kubik?) bärs upp av en tunn, tunn intrig.

Men den är inte ens SMÄCKER – den drar ut alldeles för långt med en massa KÄBBEL mellan karaktärer som vi inte bryr oss om.

Värdelös titt, ärligt talat.

Hej men NEJ.

Petter

4

Alla goda ting är tre?

No no no.

Not this time, homies.

Efter att jättarna Ridley Scott och James Cameron gjort überstabila förstasträckor och gett franchisen starka rötter tar David Fincher (det här var hans långfilmsdebut) över stafettpinnen i registolen när en megatraumatiserad Ripley (Weaver) ÅNYO vaknar upp och ställs inför ny konfrontation med xenomorphs och klibbiga fläskfilébebisar.

Men: det är rätt shitty to be fair.

Medan såväl ”Alien” som ”Aliens” bar på en nervdallrande själ och kusligt lömsk intensitet är ”Alien³” mest en pladdrig och sömnig bakislimpa som ältas sönder och saknar upptrappning.

Plus: usla effekter ju. Frapperande kackig CGI – då – med _oerhörd_ volatil FPS som rent visuellt får duktigt på käften av föregångarna trots att det gått hiskeliga tretton ”IRL-år” sedan vi fick stifta bekantskap med Ripley för första gången.

Nä.

Här mådde man pisselito (papasito, eh?) i sketsöffan tillsammans med distant cuzz in the chat.

Kan vi resa oss?

Joakim