Racing Extinction

8

Jag ser inte särskilt många dokumentärer.

Ingen Joakim Gerhardsson, här.

Behöver ju bättra mig, de ä sant de (hej @Foppa!).

För det som händer när jag ser “Racing Excinction” är jag påminns om hur viktigt det är att ibland få den råa verkligheten upptryckt i sin fejajävel. Nej men på riktigt. Vi ignorerar så mycket. Filtrerar vår samtid mer eller mindre urskillningslöst, kryper ihop och fokuserar på det vi (förhoppningsvis) mår bra av.

Och det håller tyvärr inte. Det är en utopi där vi kan försumma omvärlden och bara, vad vet jag, knulla, prata och äta i ett rum. Det vore underbart om det var så.

Men världen ÄR verkligen döende.

“Racing Extinction” berättar om hur djurarter utrotas i en högre takt än någonsin tidigare. Hur människorasen liksom på ett skenande tåg föder upp boskap, plundrar haven och äter allt kött som inte är vårt eget, tills det inte finns något kvar. Djuren dör, världen dör.

Fejajävel, möt verkligheten.

Det är en beklämmande film att se. Men I SANNING viktig också.

Den har fått mig att självrannsaka i en svår men i längden också nyttig process.

Se den, hörni.

Petter

6

“The Cove”. “Blackfish”. “The Unconvenient Truth”. Och “Collapse”.

Några av mina största upplevelser framför duken har varit i konfrontation med livet i det dokumentära.

“Racing Extinction”, tänkt att påvisa människans totalkvaddning av ekosystemet, är inte ett undantag.

Det är stundtals plågsamma scener JU. Den förvirrade hajen, med avsågade fenor, som förtvivlat sprattlar omkring på botten där i Sydostasien. Schimpansen som delar ut kramar innan hen släpps fri. Rockorna som spetsas till havs och kämpar för sina liv i timmar.

Slutsats: vi har rivit upp ganska så omfattande sår i världen och är på god väg att förstöra precis allt.

Usch ja.

Vi behöver liksom inte fiktion för att leta oss in bakom skinnet. Inte sällan är naturen livets största dramaturg.

“Like being cornered at a party by a drunk Greenpeace activist”, skriver någon luttrad tabloidtyckare i UK.

Och visst.

Det är bitvis rätt ostigt och tendentiöst; bombastik som slår över där samma mantra (“människan är ond JU”) hamras in typ en gång i minuten. Wallraffande aktivister med skirt carpe diem-lyster som gör ALLT för att avtäcka ONDSKAN därute.

Men: “Racing Extinction” fungerar som ett diskussionunderlag, låt säga tankekatalysator. För efteråt sitter vi ju här och funderar, vi.

Man googlar vidare.

Läser på.

Med förhoppningen om att ens vunna insikter ska leda till handling som vrider om allt i det lilla.

Joakim